Kritikens historicitet

BOKOMTALE: Antologin Kritikk før 1814. Opplysningens politiske og litterære offentlighet erbjuder spännande inblickar i ett Danmark-Norge innan kritiken blev en tydligt avgränsad verksamhet. Samtidigt väcker de vida definitionerna av kritiken frågor kring begreppets användbarhet.

Av Åsa Arping, dosent i litteraturvitenskap ved Göteborgs universitet

Startpunkten för kritiken i Norden har ofta placerats i 1800-talet, kanske för att det varit enklast så. Här växte den litterära marknaden snabbt, med ny, billigare tryckteknik. Dagstidningar grundades i snart sagt varje stad, med en annonsmarknad som erbjöd storsäljande boktitlar till en läshungrig publik. Politiskt var detta en tid av framväxande folkstyre och en offentlighet alltmer öppen för debatt.

1700-talet är en helt annan historia. Jürgen Habermas’ ofta åberopade idealmodell av en borgerlig offentlighet som fritt diskuterar på kaffehusen stämmer knappast i seklets Norden. Processen är fördröjd, aktörerna få. Jämfört med det efterföljande seklet var kritiken betydligt mer diversifierad och därmed svårfångad.

Därför är det spännande att få ta del av en 600-sidig antologi, Kritikk før 1814, som lyfter fram kritikens skiftande former i det sena 1700- och tidiga 1800-talets Danmark-Norge. Inom norsk kritikhistoria är 1814 alls inget märkesår, hävdar redaktören Eivind Tjønneland i sin kanonkritiska inledning. Tvärtom fanns under 1700-talet en litterär gemenskap där förutom danskar och norrmän också den tyskspråkiga litteraturen i Helstaten ingick. Tidigare kritikhistorier har suttit fast i ett nationalromantiskt paradigm, där seklets kritik behandlats ensidigt och knapphändigt.

Tjønneland har en klar poäng när han påstår att viljan till kanonisering är en dålig utgångspunkt för att skriva kritikhistoria. Även nation är en svårhanterlig storhet att handskas med, för vad är norskt på 1770-talet – en tidskrift utgiven av en dansk (Peter Frederik Suhm) i Trondheim, eller en anmälan skriven av en norrman (Claus Fasting) i Köpenhamn?

Vad är kritik?

Antologin, med sina 27 bidragsgivare från en rad olika fält (litteratur-, teater- och musik- och rättsvetenskap, historia, idéhistoria, latin och konst), har ingen ambition att presentera en sammanhängande kritikhistoria. Tidigare forskares urval av kritiker och tidsmässiga gränsdragningar får utstå en del kritik, inte minst i inledningen. Ändå skvallrar volymens upplägg om svårigheterna att avgränsa. Bidragen pendlar mellan breda översikter och tämligen närsynta studier av enskilda kritiker, debatter eller kritiska texter. Och även denna studie måste börja någonstans. Valet har fallit på den nog så kanoniserade Ludvig Holberg.

Genomgående löper en välgörande vilja till ifrågasättande och revidering av etablerade sanningar, samtidigt som synen på 1700-talet är befriande osentimental. Ändå måste volymens stora förtjänst – dess framvisande av mångfalden av kritikformer under upplysningstiden – på samma gång sägas vara dess största problem. För vad är egentligen kritik? Att undertiteln inkluderar både politisk och litterär offentlighet ger en fingervisning om frågans komplexitet. Den som vill säga någonting om 1700-talets kritik måste förstå den i hela dess sammanhang: enväldet och censuren; knepen för att kringgå repressalier men också maktens kritik uppifrån; antikritiken; vittra sällskap, tidskrifter och en rad genrer med kritisk ansats; sakprosa, rådgivningslitteratur, panegyrik, essäistik; skilda uttrycksformer som satir, parodi, allegori. Här är romanen fortfarande en genre med solkigt rykte, medan däremot reseskildringen upplever en högkonjunktur.

Åtskilliga bidragsgivare antar också utmaningen att verkligen reda ut förutsättningarna. Sissel Furuseth inleder förtjänstfullt med att ställa den grundläggande frågan om vad för slags kritikhistoria som är möjlig att skriva exempelvis med utgångspunkt just i Ludvig Holberg – handlar det om genrehistoria eller estetikhistoria, begreppshistoria eller institutionshistoria, poetikhistoria eller idéhistoria? När samme Holberg väljer essäns form för att förklara sina tidigare utgivna epigram, ser Marit Grøtta i sitt efterföljande bidrag detta som ett försök att anpassa sig till en ny tids och läsepubliks ändrade smak.

Sverre Blandhol utreder den livaktiga tryckfrihetsdebatten i perioden 1797 till 1801, och följer de vindlande lagstiftningsvägar som leder ända fram till den norska strafflagen anno 2005 och avskaffandet av kapitlet om ärekränkning. Karin Hoff utreder tidskrifternas centrala roll som kulturförmedlare i Helstaten. Aina Nøding ger en central men sällan åberopad förklaring till varför regelrätt litteraturkritik var så sällsynt i norsk press före 1814: att trycka krävde privilegium, alltså ett lagstadgat exklusivt tillstånd. I Norge var det bara boktryckeriet i Christiania som hade det, och där trycktes nästan bara tillfällighetsdikt, främst gravdikt («liigvers»). Hur skulle kritiken då kunna ta sig an det nya och spännande? Den fick verka under täckmantel genom att anta en rad skiftande former (även fiktiva), och publiken fick dessutom lära sig att läsa mellan raderna.

Antologin rör sig alltså med kritikbegrepp som är betydligt vidare än dagstidningarnas litteraturrecensioner. Här kan den litterära smaken inte skiljas ut från andra typer av åsiktsyttringar eller politiska eller moraliska ambitioner. Den ingår som en ourskiljbar del i tidens stora upplysningsprojekt.

Det otryckta och det privata

Men med denna breda ansats uppstår förstås problemet att i stort sett «allt» betraktas som kritik. Det väcker frågor om definitioner, möjliga avgränsningar och historiska preciseringar. För även om Kritik før 1814 lyfter fram kritik i en rad olika skepnader, behandlar volymen endast tryckta texter. En aning vanskligt rörande ett sekel där handskriften fortfarande hade det prestigemässiga övertaget och muntlig framställning var den kanske främsta kritiska uttrycksformen, i de vittra sällskapen och i salongerna. Redaktör Tjønneland framhåller att seklets privata och offentliga sfärer visserligen befinner sig i «et dynamisk motsetsningsforhold til hverandre», men konstaterar att det privata trots allt faller utanför volymens undersökningsradie: «Å rekonstruere den private kritikken er ikke umulig men ville krevet at man satte sammen et puslespill av kilder som brev, dagbøker, erindringer, selskapsprotokoller etc.»

Det är synd att ingen vågar försöket. Här kunde en hel del komma fram som problematiserar det så ofta förgivet tagna motsatsförhållandet mellan offentligt och privat. Framför allt skulle kvinnors betydelse med ett sådant perspektiv haft större möjlighet att komma fram.

Ändå bidrar denna perspektivrika volym inte bara med nya grundläggande kunskaper om kritikens roller och funktioner i Danmark-Norge tiden före 1814, utan just med en välgörande lyhördhet för kritikbegreppets historicitet. Den påminner om att definitionerna av kritiken snarare än att förbli statiska måste få skifta i ljuset av den tid och miljö i vilken den betraktas.