KUNSKAP INIFRÅN MÄNSKLIGA PRAKTIKER

I antologin Knowing our ways about in the world: Philosophical perspectives on practical knowledge har redaktörerna samlat nyskrivna texter som på olika sätt filosofiskt belyser praktisk kunskap. Bland bidragen finns både mer renodlade filosofiska texter och texter som tar avstamp i specifika praktiker som författarna behärskar. Att på detta sätt blanda teori med beskrivningar av konkret erfarenhet inom ett kunskapsfält är ett effektivt sätt att komma åt det specifika med just den praktiska kunskapen.

Praktisk kunskap, i en första karakterisering, uttrycks i handling och erövras genom erfarenhet, övning och reflektion. Den är lika mycket sinnlighetens och kroppens kunskap som tankens. När man med ordens hjälp vill beskriva sådan kunskap, är den personliga och konkreta erfarenheten därför väsentlig.

Hur man närmare förstår praktisk kunskap och dess relation till teori och vetenskap beror på filosof och tradition. Hos Aristoteles, exempelvis, finns fem dygder för ett gott tänkande. Två av dem är praktiska: techne, som betyder konst eller kunnighet, och fronesis, praktisk klokhet. Dessa två dygder möjliggör ett gott handlande inom olika verksamhetsområden. Genom techne kan vi uppnå goda resultat givet ett visst mål; vi kan skickligt framställa eller skapa något. Fronesis är ett slags omdömesförmåga vad gäller mänskliga angelägenheter, där målet inte är skilt från själva handlandet utan finns inneboende i verksamheten. Enligt Aristoteles samverkar dessa dygder i strävan efter det mänskliga livets yttersta mål, ett blomstrande mänskligt liv: eudaimonia.

Det är dock inte Aristoteles begreppsvärld som står i fokus i denna antologi. Problembilden är snarare förhållandet mellan teoretisk kunskap och praktisk kunskap ur pragmatistisk synvinkel. Redaktörerna hänvisar i inledningen till en lång tradition i västerländsk filosofi av att ge den teoretiska kunskapen prioritet. Med detta, menar de, har också ofta följt en tendens till en dualism mellan praktik och teori. En ambition de har med boken är komma ifrån en sådan dualism genom att istället utforska kunskap och erfarenhet inifrån mänskliga praktiker.

Att utgå från mänskliga verksamheter i en diskussion av kunskap är ett metodologiskt kännemärke för en pragmatistisk kunskapssyn. En av redaktörerna, Bengt Molander – professor emeritus i filosofi vid NTNU – har länge varit en viktig skandinavisk röst för pragmatismen och dess bidrag till kunskapsteoretiska frågor. I den traditionen är den praktiska kunskapen som problemlösning, veta hur, skicklighet och hantverk centrala teman. 

Pragmatismen betonar kunskapens grund i mänskligt handlande och idéers användbarhet och praktiska konsekvenser. Traditionen sträcker sig bakåt till de amerikanska filosoferna William James, John Dewey och Charles S. Pierce och tas i denna antologi vidare både genom ett mer analytiskt och språkfilosofiskt spår med Gilbert Ryle och Ludwig Wittgenstein i spetsen och genom fenomenologi, framför allt representerad av Maurice Merleau-Ponty och Martin Heidegger. Fenomenologiskt inspirerad kognitionsforskning som betonar kunskapens handlingsbaserade och kroppsliga dimensioner (så kallad enaktivism eller förkroppsligad kognition) är också en referenspunkt för flera av bidragen i antologin.

Bokens teman och texter

Antologin består av tio bidrag som delas in i fyra tematiska block. Det första blocket är det som mest uttryckligen berör pragmatismens tankegods och förhållandet mellan teoretisk och praktisk kunskap. Det inleds med två kapitel, ett av Bengt Molander och ett av Alva Noë, som utgör ett samtal kring den amerikanske filosofen och Heideggertolkaren Hubert L. Dreyfus. Dreyfus är en tidig portalfigur vad gäller filosofisk kritik av den artificiella intelligensens likhet med mänskligt tänkande och banbrytande för den enaktivistiska kognitionsforskning som just Noë har gjort viktiga bidrag till. 

Här vill både Molander och Noë ifrågasätta den grundläggande status Dreyfus tillmäter ett praktiskt, skickligt och engagerat handhavande med världen. Enligt dem faller Dreyfus offer för ett slags myt om en ursprunglig praktisk tillgång till världen och underblåser därmed den gamla dualismen mellan teori och praktik. Dreyfus plockas också upp i den tredje texten i blocket, där Zhenhua Yu problematiserar Heideggers relation till pragmatismen och syn på skillnaden mellan ett teoretiskt och ett praktiskt förhållningssätt till världen.

Det andra blocket, som handlar om vanor, är ett möte just mellan fenomenologi, kognitionsforskning och språkfilosofi. Vana och vanebildning ställer oss inför frågor om gränsen mellan natur och kultur, och mellan vilja och bestämning. Här finns James McGuirks fenomenologiska kritik av tanken att vanor är tanklösa och blinda. Samma tanke angriper Lars Hertzberg i sitt bidrag, fast med utgångspunkt i språkfilosofiska resonemang. Jonathan Knowles avvisar i sin tur tesen att veta hur (knowing how) ska förstås som en så kallad naturlig sort, vilket här definieras som en vetenskaplig kategori som kan användas för att förklara beteende både hos människor och andra djur. Det går att spåra djupa oenigheter mellan bidragen, men att läsa dem i en följd är givande just genom att perspektiven bryts mot varandra.

Musikaliska praktiker är temat för det tredje blocket. Mer specifikt är det jazzens improvisations- och lyssningsbaserade praktiker som undersöks. Improvisation är ett begrepp som lätt blir urvattnat eller missförstått – därför är det välkommet att det utvecklas av personer som själva har mångårig erfarenhet av improvisationskonst. Jazzmusikern Bjørn Alterhaug talar i sin text om estetisk närvaro i improvisation, något han förstår som musikernas förhöjda uppmärksamhet och sinnesskärpa. Han visar fram sina tankar genom flera välbeskrivna exempel. I en samskriven text av musikern Mattias Solli och filosofen Thomas Netland får artikulationer av jazzens kollektiva och kommunikativa improvisation skapa kritisk friktion med Donald Schöns begrepp om reflektion-i-handling.

Kroppen ställs i fokus i bokens avslutande block. Där finns, glädjande nog, ytterligare ett praktiknära bidrag. Gisela Bengtsson låter ett långvarigt engagemang i krokiteckning möta sin skolning som språkfilosof i den senare Wittgensteins anda. Hon skriver initierat om vad det innebär att fånga en kropp i några snabba blyertsstreck, och om en kunskap om kroppens form som finns i själva handen. 

Boken avslutas med att den passiva, sårbara och brutna kroppen står i centrum. Ståle Finkes text handlar om trauma och meningsskapande ur fenomenologiska och psykoanalytiska perspektiv, där den centrala tanken är att trauma skapar ett meningssammanbrott, ett slags nonsens, i vår erfarenhet. Kanske finns en tanke med att sluta boken där eftersom de första bidragen, av Molander och Noë, betonar det pågående, ofärdiga, och alltid redan brutna, i våra försök att orientera oss i världen.

Kritiken av dualism landar i grumliga begrepp

Hur genomförs då bokens uttalade syfte att undersöka kunskap inifrån mänskliga praktiker? Ja, de tydligaste exemplen på just detta är de bidrag som behandlar två ganska specifika konstnärliga verksamheter, jazz och krokiteckning. Inget fel med detta i sig, här finns mycket intressant att hämta. Men bokens lite snäva fokus hade kunnat tematiseras tydligare. 

Det faktum att bokens mest praktiknära bidrag belyser konstnärliga verksamheter med fokus på hantverksaspekter stärker bilden att bokens styrka ligger i att den artikulerar och nyanserar just de regioner av praktisk kunskap som alltid varit centrala i inom pragmatismen och som ligger nära det Aristoteles kallade techne. Hade boken inkluderat bidrag exempelvis från lärare eller vårdpersonal hade de etiska, politiska och existentiella frågor som Aristoteles fronesis-begrepp aktualiserar trätt mer i förgrunden och därmed också, misstänker jag, krävt en mer stringent diskussion av vad praktisk kunskap egentligen är.

Min starkaste invändning mot boken är nämligen just att det centrala begreppet praktisk kunskap förblir väldigt grumligt, och att bokens olika bidrag därmed görs en otjänst. Redaktörerna vill ifrågasätta en dualism mellan teoretisk och praktisk kunskap. Svårt att ha invändningar mot det. Men en vällovlig kritik av en dualism motverkar sitt syfte om den landar i en ovilja att göra några som helst distinktioner. När redaktörerna beskriver bokens syfte är det dock där de hamnar:

«The use of practical knowledge in the title does not imply that such knowledge is not 'theoretical'. The goal is to explore human knowledge and experience from the perspective of human activities or practices, professional, artistic, domestic, or whatever. This covers what has been called practical knowledge – and practical wisdom – tacit knowledge, and quite generally, knowing how.» (Sid. 11)

Vad är det egentligen som ska utforskas och varför skulle just veta hur (knowing how) vara ett bra generellt begrepp för allt som radas upp här? Det kan vara viktigt att skilja mellan en aktivitet (t.ex. att rita) och en praktik (t.ex. krokiteckning), och det är stor skillnad på professionellt arbete, konstnärlig verksamhet, och hushållsarbete. Enligt Aristoteles, som nämnts, är praktisk klokhet (fronesis) något annat än att veta hur (techne), och Michael Polanyis tysta kunskap (tacit knowledge) motsvarar inte riktigt något av dessa. 

Vi kan visserligen tänka att redaktörerna här inte menar att köra över viktiga distinktioner utan endast att vara inklusiva och öppna för att olika saker kan vara relevanta. Men då borde de ha varit försiktigare med att generalisera. Värt att notera är att denna invändning kan formuleras helt inom ramen för den pragmatistiska kunskapssyn som företräds i boken. Pragmatism är inte bara förenligt med begreppslig precision, den kräver det. Detta eftersom begrepp som kan betyda lite vad som helst inte är särskilt användbara. Med en lite mer klargörande ansats hade bokens bidrag fått en inramning som de bättre förtjänar. Här finns nämligen flera intressanta och läsvärda texter.