Hållbarhetsmetamorfos – en obekväm förändring

Dette essayet er en del av Salongens tekstserie om fremtid. Essayet er en oversatt og forkortet versjon av: Erland Mårald och Janina Priebe. ”Sustainability Metamorphosis: An Inconvenient Change” publicerad i Nature and Culture. ¹

Framväxten av hållbarhet som ett samhällsideal ledd av ekonomiska, samhälleliga och vetenskapliga principer är en välbekant framgångsberättelse. Efter andra världskriget överskuggade rädslan för överbefolkning, föroreningar, utarmning av naturresurser och kärnvapenkrig framtiden. På 1960-talet skedde ett miljöuppvaknande med lagstiftning och åtgärder för att rädda mänskligheten och naturen. På 1980-talet hade miljöpolitiken vuxit sig stark och med idén om hållbar utveckling, indelad i dess ”tre pelare” ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet, blev det ett samhällsstyrande instrument. År 1992 lanserade Förenta nationerna Agenda 21, följt av Milleniemålen 2000 och 2015 de Globala målen för hållbar utveckling, vilka alla torgförde föreställningen att hållbarhet är något hanterbart och inom räckhåll.

Motsägelsefullt har samma sju decennier namngivits som ”den stora accelerationen”. Med detta menas de katastrofala trenderna i jordsystemet, som havsförsurning, kemisk förorening, atmosfärisk koldioxid och förlust av biologisk mångfald, som har accelererat i en aldrig tidigare skådad takt på grund av industriell aktivitet sedan mitten av 1900-talet. Medan tiden rinner ut för att vända dessa trender, har hållbarhetsdiskursen nyligen utformat idén om ”hållbarhetstransformation” som ett löfte om att råda bot på de katastrofala effekterna av den stora accelerationen genom att ”omvandla vår värld”². Det efterlyses ”snabba och långtgående” omställningar i alla aspekter av samhället, inklusive energiproduktion, transporter, markanvändning och industri. I namnet av en bättre framtid och för att undvika kollaps, främjas en styrd omställning, banbrytande innovationer och genomgripande åtgärder som det enda sättet att åstadkomma en total systemförändring. Detta antas vara en acceleration åt rätt håll.

Båda formerna av förändring uppvisar en handlingsfetischism, då de förlitar sig på att aktivt skapa utveckling, där endast förändringsriktningen skiljer dem åt³. Precis som föreställningen om en ”god” Antropocen inte förkastar den underliggande principen om mänskliga insatser som en frambringare av positiv förändring, sänker inte idén om hållbarhetstransformation siktet när det kommer till tron ​​på vad mänskligheten kan uppnå. Den inbyggda expansionistiska dynamiken i det moderna hållbarhetsbegreppet optimerar natur och samhälle genom expertis, teknik och marknad. Det var dock just det som vållade en ohållbar förbrukning i de globalt sammanlänkade samhällena under 1900- och 2000-talen. Inte överraskande är det nuvarande paradigmet för hållbar utveckling verkningslöst när det står inför de ekologiska kriser och klimatnödläget som det bidrog till att driva fram. Detta väcker frågor som vi nu måste ta itu med: Vad gick fel? Vad är alternativet och hur uppstår det?

I denna essä granskar vi det nuvarande paradigmet för hållbar utveckling och resonerar kring idén om ”hållbarhetsmetamorfos” som en annan utgångspunkt för djupgående förändringar i samhället. Covid-19 pandemin har på ett tidigare oöverträffat sätt visat på hur oväntade och radikala förändringar kan påverka ett hyperuppkopplat samhälle i Antropocen. Många inser att förändringar i samhället kan vara mycket mindre kontrollerbara och hanterbara än vi hittills föreställt oss i den industrialiserade tidsåldern. Vi uppmärksammar därför hållbarhetsmetamorfos som ett perspektiv för att förstå förändring där avbrott, gnissel och spänningar blir upptakter till obekväma och oförutsägbara förändringar men också platser för inkluderande, engagerande och genomgripande vändpunkter.

Vad gick fel?

Den nuvarande förståelsen av hållbar utveckling kan spåras tillbaka till förkämpar för en mänskligt styrd förändring, som Sir Francis Bacon (1561–1626). Bacon såg vetenskapen som ett sätt att skapa en ny världsordning, en omvandling som han kallade ”den stora restaureringen” – en utopisk idé om människans förmåga att återupprätta Paradiset på jorden⁴. Bacons vision byggde på föreställningen att omvandlingen av naturen och samhället hade ett värde i sig och att potentiella negativa konsekvenser var ett steg på vägen mot en bättre version av det som måste förbättras. I samma anda lanserades i samtiden idéer om ”förbättring”, ”hushållning” och ”Nachhaltigkeit” (hållbarhet) för att kontrollera naturen och framsteg med hjälp av vetenskap och teknik i nationens och ”kommande generationers” namn⁵.

Bärkraftig försörjning har under hela mänsklighetens historia varit en förutsättning för samhällens överlevnad. Först genom den moderna statens tillkomst blev hållbarhet till ett storskaligt projekt för att utveckla och upprätthålla samhällets välfärd⁶. Ända sedan dess har hållbarhet uppfattats som ett sätt att vidmakthålla och optimera avkastning för ständigt växande behov. Nu som då uppfattas hållbarhet som en utmaning som bäst möts genom vetenskap och teknik samt att på ett kolonialt sätt överföra dessa ”välsignelser” till dem som ännu inte har denna mognad.

Det nuvarande paradigmet är fast förankrat i sina historiska rötter, där det nya begreppet hållbarhetstransformation ses som något som dirigeras fram centralt av statliga och globala institutioner, och dess framgång bestäms av högt utvecklad vetenskap, teknologi och marknadslösningar med global räckvidd. Denna politisk-ekonomiska ordning har karakteriserats som en ”Klimat Leviatan”, en blivande global suverän med en panoptisk makt som styr och disciplinerar mänsklighetens öde⁷. De sjutton Globala målen för hållbar utveckling utgör här en visuellt allestädes närvarande påminnelse om hur hållbarhet inrättats som ett gott och universellt mål på den globala agendan och som ska implementeras internationellt, nationellt och lokalt genom en ”orkestrerad” kollektiv handlingsprocess. De sjutton färgglada lådorna som visuellt representerar de Globala målen för hållbar utveckling får oss att tro att hållbarhetsdiskursen styrs av mångfald men det är målens universalitet som är den grundläggande utgångspunkten.

Det globala hållbarhetsparadigmet strävar efter att uppvisa en kraftfull förmåga att förändra vår ohållbara värld genom att fastställa mål samt upprätta strategier för genomförande. Denna illusion av förutsebarhet försenar dock verklig förändring i nuet eftersom fokus alltid är inställt på framtiden. Kontextlösa och globala förståelser och lösningar resulterar inte bara i bristfällig implementering utan också i ökat motstånd. Ansträngningar att forma allomfattande riktlinjer som omfattar allt och alla genererar emellertid alltid ett ”överskott av mening”⁸, det vill säga dessa ideologier förmedlar oavsiktlig information och tolkningar när de används och aktiveras i olika sammanhang. Ur detta perspektiv är den myriad av motstridiga svar på den globala omställningsagendan resultatet av ideologiseringen av hållbarhet.

En hållbarhetsmetamorfos?

I kritiken mot ekonomisk tillväxt har tvärvetenskapliga miljöforskare under senare tid återupplivat begreppet metamorfos för att lyfta fram djupgående förändringar som sker ”bortom agenten och dess vilja”⁹. Den ursprungliga betydelsen av metamorfos kommer från den litterära traditionen, och den fokuserar på oupphörliga förvandlingar av relationer genom okända krafter. Den romerske diktaren Ovidius klassiska verk Metamorfoser, skriven under det första århundradet efter vår tideräkning, har under århundraden varit populär och haft ett långvarigt inflytande på förståelsen av begreppet metamorfos. När gränserna mellan natur och kultur blev skarpare beskrev Ovidius berättelser överskridandet mellan vegetativa, animala, mänskliga och gudomliga världar, hur myter, samhälle och människors liv vävs samman. I Ovidius mening skapades metamorfos, antingen gynnsam eller destruktiv, av en ogripbar kraft där naturen och människan förenas på ett magiskt sätt genom olika förvandlingar mot det sista utvecklingsstadiet.¹⁰

Ett annat exempel är den böhmiske författaren Franz Kafkas arbete som en inspiration för en förståelse av transformativ förändring som subversiva förvandlingar. Kafka beskriver i sina romaner konsekvenserna av omvända perspektiv, osannolika situationer och självkonfrontation. I Förvandlingen¹¹ finner sig huvudpersonen vakna upp som en jättelik insekt. Den verkliga metamorfosen är emellertid omkastningen av familjehierarkin, initierad genom den plötsliga förändringen av dess familjeförsörjare. Kafkas Förvandlingen illustrerar att den mest grundläggande förändringen sannolikt kommer att ske där den minst förväntas, och det i första hand är en förändring av relationer.

En metamorfos uppstår i skilda sammanhang och i brytningen av gamla relationer, vilket leder till nya sätt att hantera situationen och att använda de uppkomna mellanrummen för förändring och förbättring. En sådan konstruktiv förändring kan inte beordras fram eller bara ses som ett svar på en yttre brådskande utveckling. På oförutsedda och tvetydiga sätt, och i särskilda sammanhang och situationer, växer samhällelig frigörande förändring i stället fram genom nya relationer, olika röster och annorlunda sätt att agera.

Att håna paradigmet

Att etablera hållbarhet som en global allestädes närvarande dagordning liknar vad den ryske litteraturhistorikern och filosofen Mikhail Bakhtin kallade en ”monologisk” sanning.¹² Föreställningen om en monologisk sanning var för Bakhtin att reducera språk och föreställningar till en enda auktoritativ röst. Mer än någonsin tycks i dag akuta hot, som klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald och pandemier, att legitimera en monologisk sanning som dikterar både uppdrag, mål och åtgärder.

Påverkad av samtidens auktoritära regim i 1900-talets Ryssland, introducerade Bakhtin begreppet ”karnevalisering”¹³ för att beskriva ett sätt att utmana monologiska paradigm. När han analyserade renässansens folkkultur definierade han karnevalisering som ett antiauktoritärt språk som skapar kaos och vänder upp och ner på maktförhållandena. Karnevalisering är alltså en omstörtande och befriande kraft, driven av svordomar och excentriskt beteende som hånar auktoriteter och förlöjligar konventioner. Karnevaliseringens polyfoni av olikartade röster medför en ”dialogisk” sanning som avslöjar det dominerande paradigmet. Bakhtin förstod den dialogiska sanningen som ett utåtriktat förlopp där nya betydelser, improvisationer och kulturellt lärande formas genom ett utbyte av ”polyfoniska” röster.¹⁴

Ett karnevaleskt förhållningssätt till hållbarhetsparadigmet kan innebära att göra narr av högtidliga dogmer. Ur ett bakhtianskt perspektiv är de sjutton hållbara utvecklingsmålen en karikatyr av det holistiska, transformativa förhållningssätt de utlovar. Karnevalisering kan också betyda att vända upp och ner på dominerande maktrelationer genom att vanhelga självbelåtna globala toppmöten, uppmuntra vägran att följa de ”orkestrerade” hållbarhetsinstruktionerna, och att föra samman de mest osannolika människor och åsikter rörande hållbarhet. Alla dessa fall av karnevalisering är en uppmaning att inte acceptera vad som framställs som givet, utan att finna andra sätt att tänka och agera rörande hållbarhet. Ett karnevaliskt förhållningssätt avslöjar det pretentiösa, pompösa, socialt hyckleri, kollektivt förnekande och ihålig prålighet. Det avslöjar därmed motsägelserna i det nuvarande paradigmet. Att gå mot strömmen på detta sätt kräver mod.

Men har vi inte redan sett karnevalisering av det globala hållbarhetsparadigmet? Ett exempel är ”de gula västarna” som protesterar mot koldioxidbeskattning och ett annat är Fridays for Futures demonstrationer. De gula västarna skapar kaos i stadskärnor när de utmanar ytliga styrmedel inom hållbarhetsagendan. Samtidigt företräder de gula västarna äldre människors, landsbygdsområdens och anti-etablissemangets intressen, där hållbarhet är en rättvisa för folk och regioner som försummats under årtionden. Fridays for Future, däremot, representerar ungdomar, städer, vikten av kunskap och klimatångest. Protesterande elever vägrar gå i skolan och tonårsklimataktivisten Greta Thunberg säger de mest obekväma sanningarna rakt upp i ansiktet på passiva statsledare. Fridays for future fördömer bristen på verkliga hållbarhetsinsatser i nuet som tillfogar framtida generationer en grov orättvisa då vägarna mot en bättre värld medvetet stängs.

Båda dessa protester är exempel på upprorshandlingar som, från helt olika håll, hånar det mer än halvsekelgamla och fallerade paradigmet för hållbar utveckling. Samtidigt bekräftar och understryker de hållbarhetsfrågornas avgörande betydelse för hela samhället, och lyfter hållbarhet som ett etiskt ideal för allmänheten¹⁵. Ett sådant ideal uppstår när medborgare samlas kring en fråga, vilket innebär att det råder en bred samsyn om frågans avgörande betydelse, men inte en konsensus om hur den ska förstås och hanteras.

På ett karnevaliskt sätt kommer de polyfona protesterna och engagemanget för hållbarhet från väldigt olika håll och är inte en del av en enhetlig motrörelse. Trots det visar de oss vad ett nytt perspektiv på förändring kan innebära och att den kan åstadkommas, även om den alltid kommer att åtföljas av tvetydigheter och mångsidigheter. En sådan förändring är inte en styrd transformation, utan en okontrollerad och oförutsägbar metamorfos.

En obekväm förändring

Uppfattningen om hållbarhet som något som utvecklas under ledning av centrala offentliga institutioner i allians med vetenskap, teknisk innovation och marknad tillät oss att extrapolera nuvarande problem till framtida utmaningar och att mäta våra misslyckanden. Ändå har detta sätt att införa hållbarhet i samhället efter sju decennier inte lyckats skapa grogrund för faktisk förändring, och det har hittills inte hejdat den stora accelerationen.

Världen begränsas alltmer av behovet av att möta samhälls- och miljökatastrofer. En dialogisk sanning som inkluderar många olika röster är då ett formativt sätt att förvandla relationer mellan individer och initiera konstruktiv förändring inom samhällen – en hållbarhetsmetamorfos. Metamorfos, med dess betydelse hämtad från den litterära diskursen, kräver en mångsidig inställning till förändring som är mindre upptagen med förutbestämdhet och klarhet, och mer accepterande av oförenliga och oförutsedda förändringar. Denna förståelse av metamorfos bygger också på en dialogisk sanning som vänder svåra situationer till konstruktiva förändringar som är anpassade för olika sammanhang och relationer. Där motsatta röster kan mötas och växa, ökar friktionerna, men det gör också möjligheterna till ansvar, uppfinningsrikedom och acceptans. Där finns potentialen för ett obekvämt och oförutsägbart, men inkluderande och engagerande, etiskt ideal för allmänheten med hållbarhet som fokus.

Medan det nuvarande paradigmet förgäves kämpar för att en förenande innebörd av hållbarhet i olika sammanhang och med olika tidshorisonter, är det dags för ett rop på en hållbarhetsmetamorfos. För närvarande ses inte de kolliderande karnevalistiska uttrycken och rösterna mot det rådande hållbarhetsparadigmet som en del av samma kraft, utan som en meningslös kakofoni. Alltför ofta kanaliseras de för att stödja konservativa agendor. Genom århundraden av linjärt utvecklingstänkande har vi vuxit bort från sätt att föreställa och skapa hållbarhet för samhället som bygger på olika röster och principer för en utspridd förändring. Idén om hållbarhetsmetamorfos utgår från en ny syn på förändring som uppmuntrar provocerande handlingar som släpper lös och länkar ihop individuella och samhälleliga röster på annorlunda sätt. Samhällsförändring som åstadkoms på detta sätt kommer inte att vara angenäm och bekväm, men den kommer att vara kraftfull.

Noter

1. Erland Mårald and Janina Priebe. ”Sustainability Metamorphosis: An Inconvenient Change.” Nature and Culture 16.2 (2021): 1-12.
2. United Nations, 2015. Resolution adopted by the general assembly on 25 September 2015 70/1 Transforming our World: The 2030 Agenda for Sustainable Development. New York: United Nations.
3. Heikkurinen, Pasi, 2019. Degrowth: A Metamorphosis in Being. Environment and Planning E: Nature and Space 2 (3): 528-547. https://doi.org/10.1177/2514848618822511.
4. Merchant, Carolyn (1980). The Death of Nature: Women, Ecology, and Scientific Revolution. New York: HarperCollins.
5. Grober, Ulrich (2010) 2012. Sustainability: A Cultural History. Trans. Cambridge: Green Books; Warde, Paul, 2018. The Invention of Sustainability: Nature and Destiny, c. 1500–1870. Cambridge: Cambridge University Press.
6. Scott, James C., 1998. Seeing Like a State: How Certain Schemes to Improve the Human Condition have Failed. New Haven: Yale University Press.
7. Wainwright, Joel, and Geoff Mann, 2018. Climate Leviathan: A Political Theory of our Planetary Future. London & New York: Verso Books.
8. Ricoeur, Paul, 1976. Interpretation Theory: Discourse and the Surplus of Meaning. Fort Worth: TCU press.
9. Heikkurinen, Pasi, 2019. Degrowth: A Metamorphosis in Being. Environment and Planning E: Nature and Space 2 (3): 528-547. https://doi.org/10.1177/2514848618822511.
10. Ovid’s Metamorphoses Vol. 1-5, 1997. Edited, with Introductions and Commentary, by W. S. Anderson. Oklahoma: University of Oklahoma Press.
11. Kafka, Franz (1915) 2014. Metamorphosis. Trans. New York: WW Norton & Company.
12. Bakhtin, Mikhail Mikhaĭlovich, (1975) 2010. The Dialogic Imagination: Four Essays. Trans. Austin: University of Texas Press.
13. Bakhtin, Mikhail Mikhaĭlovich, (1965) 1984. Rabelais and his World. Trans. Bloomington: Indiana University Press.
14. Bakhtin, Mikhail Mikhaĭlovich, (1965) 1984. Rabelais and his World. Trans. Bloomington: Indiana University Press.
15. Dewey, John,  (1927) 2016. The Public and Its Problems: An Essay in Political Inquiry. University Park: Penn State Press.