En idealisk lärobok

BOKOMTALE: Tidsrummet från 1600 till 1800 i Västens idéhistoria är krävande att presentera på et tillfredsställande sett. Att göra det på tre hundra boksidor är en prestation av den sällsynta. Just en sällsynthet som detta är Ellen Kreftings Modernitietens fødsel 1600-1800, tredje bind av serien Vestens idéhistorie. Boken innehåller inte många nya teorier i ämnet, men med en utsökt förmåga att kommunicera har Krefting skrivit en idealisk lärobok.

Av Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria ved Lunds universitet.

Kreftings bok börjar som baksidestexten framhåller med Brunos död på kättarbålet i Rom år 1600 och slutar med Napoleon Bonapartes brumairekupp 1799. Den rymmer Descartes och Spinoza, Galilei, Linné och Buffon, Harvey och Voltaire, Rousseau och Kant, detta på mindre än tre hundra sidor.

En krävande föresats

Kreftings bok måste bedömas som en lärobok. Föresatsen är inte att driva teser eller lansera nya tolkningar, låt vara att författarinnan givetvis har sin egen synvinkel och sina egna accentueringar. Föresatsen är i stället att ge en löpande och rimligt heltänkande presentation av de båda århundradenas idéutveckling med hänsynstagande både till källmaterialet och till modern forskning. Att genomföra detta är i själva verket ytterst vanskligt och fordrar en serie ställningstaganden för att allt skall komma på sin plats och så att avvägningen mellan vad som tas med och vad som utesluts blir rimligt.

Det måste framhållas att Ellen Krefting fyllt den svåra uppgiften på ett förträffligt sätt. Framför allt måste man beundra hennes förmåga att skriva enkelt, flytande och lättfattligt utan att hemfalla åt förenklingar. Framställningen är trots det omfattande materialet lättöverskådlig, de vackra illustrationerna kommer på rätt ställe och bidrar både till att fördjupa framställningen och till att lätta upp den.

Balans mellan det excentriska och förutsägbara

Ett lyckat grepp är att Krefting utnyttjar fotnoter för att ge litteraturhänvisningar och korta kommentarer till olika väsentliga böcker. Det ger läsaren möjlighet att gå vidare och kan ge studenter tips både för privat vidareläsning och för paperuppgiftet och dylikt.

En lärobok balanserar alltid mellan risken att vara alltför förutsägbar och risken att vara alltför excentrisk. Hos författarens kolleger kan det förutsägbara utlösa gäspningar. Hos studenter kan de alltför aparta perspektiven skapa förvirring. Krefting finner som jag ser det ganska väl en rimlig balans. Det man väntar sig skall vara med finns med, men ofta inställt i sammanhang som inte är självklara eller konventionella. Den tematiska framställningen («Et nytt verdensbilde», «Kunnskapens orden», «Den uniforme tiden», «Det indre rummet») bryter upp kronologin på sätt som i flera fall ger nya perspektiv.

Kort sagt: Ellen Krefting har skrivit en idealisk akademisk lärobok som det är lätt att rekommendera.