Konflikten mellom tro og viten

BOKNYTT: Ingemar Hedenius’ verk Tro och vetande er nyutkommet i Sverige. I en fin artikkel skriver Svenska Dabladet både om både denne boken og om Carl Reinhold Bråkenhielms siste bok, Verklighetsbilder.

Tro och vetande (1949) skapte i sin tid heftig debatt over hele Skandinavia. Hegenius gikk til frontalangrep på kristendommens sannheter og hevdet at teologien ikke kunne kalles vitenskap.

Han har också fått en hel rad efterföljare såväl på den nationella som internationella arenan. Ja, man kan tala om en explosion av religionskritiska författare. Detta är ett nytt fenomen. För bara något decennium sedan var läget helt annorlunda. Då framstod Hedenius som ett relativt isolerat svenskt fenomen med få internationella kopplingar utöver Bertrand Russell och upplysningsfilosoferna. […]

Idag behandlas och kritiseras fenomenet religion inte sällan ur ett spekulativt evolutionsteoretiskt perspektiv, något som haft överlevnadsvärde och som präglat tidigare mindre upplysta generationer, men som nu saknar funktion. Denna tankefigur finns inte i Hedenius argumentation. Vad som skrivits mindre om är hur försvararna av gudstro resonerar.

Tre måter å forsvare troen på

En interessant del av artikkelen kommer inn på ulike syn på forholdet mellom religiøs tro og viten. Et utgangspunkt for religionskritikken er gjerne at disse to ikke kan forenes.

Försvaret av tron har huvudsakligen formulerats via tre linjer. Dessa tre linjer är inte på något sätt nya utan går att följa bakåt genom hela kristendomens historia. En första linje, som speciellt odlats inom katolsk tradition, hävdar att det inte behövs någon specifik kunskapskälla utöver vad vetenskapen tillhandahåller för att säkerställa vissa grundläggande försanthållanden om tron, till exempel att Gud existerar. De klassiska gudsbevisen är kanske det främsta exemplet på detta sätt att resonera. […]

En andra linje, i Sverige tidigt företrädd av Sveriges internationellt mest kände teolog, professorn och biskopen Anders Nygren (1890–1978), driver tanken att tro är något helt annat än vetande. När en troende säger att Gud existerar säger han/hon något helt annat än när vetenskapsmannen hävdar att atomer eller nebulosor existerar. Således, resonerar man, kan någon konflikt mellan tro och vetande aldrig uppstå. Nygren och hans tänkande kring tron var den främsta måltavlan för Hedenius kritik på den tid då det begav sig. Efter Nygren har en av 1900-talsfilosofins megastjärnor, Ludwig Wittgenstein, och hans språkspelsteori spelat en stor roll som inspirationskälla för argumentationen på denna linje.

Virkelighetsbilder

När professorn i empirisk livsåskådningsforskning i Uppsala, Carl Reinhold Bråkenhielm, nu skrivit en bok med den träffande men föga upphetsande titeln Verklighetsbilder (Nya Doxa 292 s) är det den tredje försvarslinjen som står i fokus – erfarenhetslinjen. En grundtanke här är att det på goda grunder går att argumentera för att religiös erfarenhet kan ge kunskap. Han följer då en teoribildning som utvecklades av professor Anders Jeffner på 1960-talet i Uppsala – den så kallade grundmönsterteorin. […]

Grundtanken är följande: när människor betraktar helheten av livet och verkligheten upplever vissa att allt upprätthålls av en närvarande Gud medan andra inte ser något transcendent. Hur är detta möjligt? Svaret enligt grundmönsterteorin är att den troende och den icke-troende organiserar sina erfarenheter på olika sätt – verkligheten ges olika gestaltning. Fyra streck som bildar en kvadrat kan ses som bara fyra streck, men också som en kvadrat. Just det faktum att strecken bildar en kvadrat – skapar en gestalt – innebär ett kunskapstillskott. Således finns en kunskapsgrund för teistens uppfattning att Gud existerar. Gestaltningen pekar för den troende mot en transcendent verklighet medan ateistens gestaltning i detta avseende är tom.

Hele artikkelen kan leses på nettsidene til Svenska Dagbladet. Dagens Nyheter har for øvrig en finfin artikkel om Hedenius fra januar i år.