CORNEL WEST: FILOSOFI MELLOM BLUES OG JAZZ

Cornel West (f. 1953) är inte en tankeväckande filosof för att han skrivit en mängd böcker och hållit prestigefyllda positioner vid olika universitet. Han är tankeväckande för att hans filosofi inte kan separeras från hans levda erfarenhet av att vara offentligt marginaliserad. 

Som en svart person har han personligen burit vittne till och utsatts för Amerikas «kroniska rasism».¹ Den erfarenheten tillåter inte West att, likt många andra filosofer, utveckla sitt intellektuella tänkande bakåtlutad i en bekväm stol. 

Tvärtom tar hans filosofiska arbete utgångspunkt i kampen mot sådan orättvisa som han själv upplevt. Det är därför främst i mötet med andra, genom att protestera tillsammans med andra demonstranter, genom att bli arresterad, genom att uttrycka en ofta häftig kritik mot de mäktiga, med mera, som hans filosofiska tänkande formuleras och genom vilken den kan förstås.

Utifrån denna levda filosofi har West utvecklat ett politiskt projekt som prioriterar de lidande och deras angelägenheter. Vem dessa lidande är varierar. Enligt Wests tänkande är däremot ett utmärkande drag hos alla lidande att de är «förlorarna» i samhället – alltså, de som världen glömt: de som gjorts till främlingar i sitt eget hemland och utomlands; de som marginaliserats i projektet för ekonomisk framgång och en strävan efter politisk makt; de som saknar värdighet; «the precious and priceless wretched of the earth», som West skriver.² 

De lidande är de som ingen lyssnar till, men som West vill ge en röst:

Som akademiker är han således mindre lik en traditionell professor som forskar inom ett specifikt kunskapsområde, och mera lik en politisk aktivist som nyttjar de praktiska och rationella resurser som finns tillgängliga inom universitet i kampen för rättvisa. Hans vän James Cone framhöll därför: «West perceives himself as an intellectual freedom fighter who happens to be a university professor».⁴

En annan sak som man slås av är den säregna retoriska stil som West uppvisar. Under hans akademiska karriär har han gjort sig känd som en energisk föreläsare med stora insikter i många olika teman, bland annat filosofi, teologi, skönlitteratur, konst och populärkultur. 

Det som gör honom på många sätt unik som föreläsare är hans förmåga att klä denna kunskap i ett språkbruk som är djupt förankrat i det som han beskriver som den svarta intellektuella traditionen. När han föreläser följer han nämligen sällan något manuskript, utan låter orden flöda som en rapartist som är mitt i en freestyle session, en jazzartist som kreativt skapar ett melodiskt kaos, eller en predikant i en svart kyrka som dramaturgiskt förkunnar sanningen som han uppfattar den.

Denna säregna stil är bland annat en följd av Wests organiska förankring⁵ till det som han beskriver som den svarta intellektuella traditionen. Som West förklarar är detta en tradition som inte primärt utvecklats genom det skrivna ordet, eftersom slavar inte fick lära sig att läsa och skriva. 

Om man vill förstå hur det svarta intellektuella tänkandet formades och utvecklades, måste man därför istället söka sig till den svarta kyrkans predikotradition och den svarta musiktraditionen.⁶ Som West förklarar: «As a nonliterate people, we learned to manifest our genius through what no one could take away – our voices and our music».⁷

Jazz, blues, och Jesus

Förutom den säregna retoriska stilen har West försökt förstå samt finner vägledning för att konfrontera lidande i alla dess former genom den svarta intellektuella traditionen. 

En av de lärdomar som West hämtar från den svarta intellektuella traditionen är att meningsfulla förändringar för rättvisa sker genom kamp. Martin Luther King jr. och Malcolm X, för att nämna några exempel, var inte framgångsrika för att de hade den moraliska rätten på sin sida eller för att de framträdde med goda argument. Istället var de framgångsrika för att de formade sociala rörelser som tvingade politiker och samhället i stort att erkänna de lidandes angelägenheter offentligt. 

Alltså, West framhåller att rättvisa inte uppstår av sig självt, utan genom inspiration, organisation, uthållighet och uppoffring.

Denna kamp är mödosam. Så som den svarta erfarenheten visar, riskerar de som gör motstånd mot den hegemoniska ordningen att bli föraktade, fängslade och till och med utsatta för våld. Därför, som ett stöd till dagens sociala rörelser, utvecklar West vissa rationella och praktiska resurser som han menar kan bidra till deras framgång. Dessa resurser bildar det han beskriver som en «demokratisk rustning» som hjälper frihetskämpar att stå mot motgång och glädjas i kampen.

Rustningen består av tre olika element: sokratisk dialog, den profetiska-kristna traditionen, samt föreställningen om hopp i dess tragikomiska form.

Sokratisk dialog

För West är filosofen Sokrates en värdefull inspirationskälla eftersom han ville skapa en kultur av kritisk granskning, samt en kultur för dialog. Eller som West skriver: Han ville fostra parrhesia och paideia.

Parrhesia uppfattar han som viljan och modet att uttrycka sig uppriktigt. Likt Sokrates som var villig att dö för sanningen, bör alla de som värnar om rättvisa vara villiga att tala sanning inför dem som inte alltid är villiga att lyssna. Man måste riskera att bli hånad, marginaliserad och skadad. Alltså, man måste våga framhålla det obekväma och utmanande trots att man kan förlora mycket. 

Men parrhesia får likaså inte dominera. Parrhesia måste kombineras med paideia. Som grundhållning uppmuntrar paideia individen till lyhördhet – en villighet att låta sig bli utmanad av dem man möter och vara öppen för det formativa potentialen av deras perspektiv.⁸ 

Medan parrhesia handlar om att tydligt höja sin egen röst, betonas därmed mötets dialogiska karaktär genom paideia.

Ett sådant sokratiskt utbyte framträder enligt West i en av de främsta intellektuella traditionerna som svarta i Amerika erbjudit världen – jazz.

Enligt West uppstod jazz utifrån ett behov hos de svarta att konfrontera den verklighet som de var bundna till – ett behov av att få höja sin röst; ett behov av att bryta med etablerade normer och perspektiv; ett behov av att kreativt omforma ens verklighet. När man betraktar en jazzartist uppvisar hen därför en «improvisatorisk virtuositet».⁹ Hen frångår den redan nedtrampade vägen och uttrycker sig genom sitt instrument eller sin röst på ett oväntat och kreativt sätt. 

Genom sin musik lyckas därmed jazzartisten framträda som ett demokratiskt subjekt i en värld som inte annars tolererar hen. I jazzen förmår artisten uttrycka sin frihet, och de som lyssnar får höra hens parrhesia. West skriver: «What is jazz all about? It’s about finding your voice. It’s about that long, difficult walk to freedom. It’s about mustering the courage to think critically».¹⁰

Musiken görs däremot sällan ensam. Istället uppträder jazzartisten som en del av en grupp artister. Deras samspel liknar ofta en kamp – «dialogen» är ofta häftig och upplevs inte sällan som en konflikt. Trots detta strävar jazzgruppen efter att hitta en gemensam melodi där den enskilde artistens prestationer lever i en kreativ spänning med gruppen – ett jazzsolo blir endast fantastiskt när det får stöd av de övriga i bandet. 

Dynamiken i jazz utgår därmed från ett gemensamt utbyte, där man försöker lyssna in andra, samtidigt som man bidrar med sina egna melodier.¹¹ West skriver: «[Jazz is] about being in a group with antagonistic cooperation, which means bouncing against one another so that you’re giving each other more and more courage to engage in higher levels of collective performance».¹² 

Den konfliktfyllda dynamiken i en jazzgrupp blir därmed en form av paideia, där man ger utrymme för alla att uttrycka sin parrhesia.

För West blir jazzen en metafor för det demokratiska förhållningssätt som sociala rörelser för rättvisa behöver internalisera. Som en enskild aktör bör man tillåtas att lyfta fram sina angelägenheter – ens drömmar, bekymmer, glädjeämnen, irritation, förhoppningar. Det ska vara självklart att kunna uttrycka sin parrhesia. 

Samtidigt menar han att man inte får förlora den kreativa, improvisatoriska och ibland konfliktfyllda spänningen till andra. Paideia måste praktiseras vid sidan av parrhesia. Inte förvånande, eftersom Wests filosofiska tänkande inte kan separeras från honom som person, beskriver han därför sig själv som «a jazzman in the world of ideas».¹³

Den profetiska-kristna traditionen

Trots att den sokratiska traditionen är värdefull, anser West att den har ett problematiskt förhållande till marginalisering och förtryck. 

I det antika Aten hade nämligen endast fria markägande män tillgång till den demokratiska processen. Kvinnor och slavar hade därmed ingen beslutanderätt, utan var i princip tvungna att förlita sig på andras välvilja för att få sina angelägenheter hörda. Inte ens Sokrates strävade efter att bryta med denna marginalisering. Som West konstaterar: «[It] has always bothered me that Socrates never cries – he never sheds a tear. His profound yet insufficient rationalism refuses to connect noble self-mastery to a heartfelt solidarity with the agony and anguish of oppressed peoples».¹⁴ West måste därför söka sig bortom Sokrates begränsade empati och låta sig bli inspirerad av en tradition som han menar är «willing to be in solidarity with those whose tears are flowing».¹⁵ Han söker sig till den profetiska-kristna traditionen.

Den profetiska-kristna traditionen har sitt ursprung i Gamla testamentets profeter som West menar gjorde rättvisa och medmänsklighet till ett grundläggande drag i deras verksamhet. Deras profetior var ofta riktade mot de mäktiga, och de utmanade dem som ville förslava och marginalisera ett redan lidande folk. Deras profetior var en, som West skriver, «indictment of those who worship the idol of human power»¹⁶ och deras roll var «[to] give voice to divine compassion and justice in order to awaken human compassion and justice».¹⁷

Denna profetiska tradition fick åter betydelse när afrikanska slavar konfronterade sitt sammanhang och sin livssituation. De tilltalades särskilt av profeternas solidaritet med de lidande och deras kamp mot förtryck. I synnerhet i Jesus fann svarta slavar någon som prioriterade de marginaliserade i samhället, och i ljuset av den kristna tron upplevde de sig älskade av en Gud som själv fått uppleva ett lidande likt deras.¹⁸

Förutom att den kristna tron gav svarta slavar en känsla av värdighet, hade det profetiska arvet även potential att bryta dem loss från kedjorna. West menar att denna profetiska potential uppväcktes i synnerhet under 1900-talets mitt i och med framväxten av den svarta medborgarrättsrörelsen. 

I den kampen var nämligen den svarta kyrkan ovärderlig. Inte bara gav den upphov till profetiska ledare likt Martin Luther King jr. Den förmådde även samla de svarta och mobilisera dem kring ett gemensamt motstånd. West skriver: «Black Christian discourse became the predominant language wherein subversive desires and utopian energies of Afro-Americans were garnered, cultivated, and expressed».¹⁹

Men, som sagt, det som den profetiska-kristna traditionen framför allt gjorde var att den erkände de svartas värdighet. Detta var nödvändig för att de svarta skulle kunna mobilisera ett effektivt motstånd mot deras levnadsöde. Eftersom den svarta kyrkan återgav de svarta sin värdighet, kunde de även, för att citera King, räta på sina ryggar: «When Negroes […] decided to straighten their backs up. And whenever men and women straighten their backs up, they are going somewhere, because a man can’t ride your back unless it is bent».²⁰ 

Istället för att infinna sig i marginalisering och förakt, framhåller West att den svarta kyrkan därmed fostrade en profetisk vilja att utmana Amerikas kroniska rasism. Genom den kunde de svarta resa sig upp mot de mäktiga, trots att man riskerade att skadas, fängslas, och till och med dödas: «That’s what it means to pick up your cross. That’s what it means to fight with dignity».²¹

Enligt West visar den profetiska-kristna traditionen sociala rörelser behovet av att fostra profetiska gemenskaper.²² Dessa är inte bara villiga att tala sanning inför de mäktiga, utan är även villiga att göra lidande till en prioritet och sträva efter att bekräfta de lidandes värdighet.

Hopp i dess tragikomiska form

Medan den sokratiska och den profetiska-kristna traditionen är viktiga resurser för sociala rörelser, menar West att de inte är tillräckliga. 

Den svarta berättelsen i Amerika återger nämligen erfarenheten av uppoffring, våld och död. Kampen var verkligen en kamp, och optimistiska och romantiska föreställningar om rättfärdigt motstånd är fjärran från den svarta erfarenheten – en erfarenhet som visar att parrhesia föraktas, att paideia är sällsynt, och att profeter blir dödade.

West framhåller därför att kampen för rättvisa bjuder in till en tragisk tillvaro där framgång inte är garanterad. Men det är även mitt bland det tragiska som hopp hålls levande – ett tragikomiskt hopp. Det har blivit dags att prata om blues.

Om jazz representerar för West behovet av det improvisatoriska, uttrycker bluesen villigheten att finna sig i det tragiska. Till skillnad från jazzen, så stannar inte bluesen i det euforiska, glädjefyllda och kreativa. Istället söker sig bluesartisten till lidandet – hen flyr inte från den smärta hen känner, utan konfronterar den. 

Bluesens essens är därför, som West skriver, «to stare painful truths in the face and preserve».²³

Detta gör bluesartisten till en tragisk figur. Tragiska figurer är de som vet att världen kommer att erbjuda dem motstånd. De vet att de kan misslyckas. De vet att de kan behöva offra mycket. Men de vet även att det är endast genom kamp som någon förändring kan ske. West skriver: «[To] play a tragic role in history is positive: to negate and transform what is, yet run up against the historical limits of such negation and transformation, is candidacy for transcending those limits».²⁴ Därför finns det ett visst allvar i bluesartistens «blåa» toner, eftersom lidandet är hens ständiga gäst. Men trots lidandet fortsätter hen att uppträda. Bluesartisten vägrar nämligen låta det tragiska få övertaget, utan konfronterar lidandet genom en melodisk klagan. 

I den stunden kan bluesartisten för en stund befrias från sin smärta: «Bluesmen aren’t sanitized. Bluesmen aren’t deodorized. Bluesmen are funky. Bluesmen got soul. The great blues artists […] fight the good fight by doing what they can and moving on».²⁵

Därför kan bluesartister även le när de uppträder. När till exempel B. B. King låter fingrarna glida över gitarren Lucille, uttrycker hennes klagande blåa toner en djup sorg. Men samtidigt som King vemodigt sjunger «The thrill is gone», kan man se hur han behåller sitt leende. Så som West antyder, uppvisar King i det leendet en intim relation med lidandet. Han flyr inte från det. Han är ingen jazzartist som aktivt, med stor glädje och kreativa improvisationer försöker komma vidare. 

Istället handlar bluesen om att acceptera lidandet, eftersom man vet att det inte kommer att försvinna inom en snar framtid, medan man samtidigt fortsätter kämpa med ett leende på sina läppar.²⁶

Enligt West innefattar bluesartistens leende ett komiskt förhållningssätt till lidandet. Det tragiska handlar, som han skriver, om att «look defeat, disillusionment and discouragement in the face and work through it».²⁷ Det komiska i det tragikomiska handlar i sin tur om att stirra lidandet i ögonen, och bara le, skratta och skämta. Istället för att låta denna tillvaro leda till ytterligare mörker, behandlar man den därmed med en viss lätthet. «This comic release is the black groan made gay», som West skriver.²⁸ 

Det komiska handlar därmed inte om att trivialisera lidandet, utan om att trotsa det.²⁹

Avslutningsvis, i bluesartistens leende – ett leende som framträder som en följd av och som en form av motstånd till lidandet – finner West en strimma av hopp. Det tragikomiska hoppet är ett hopp som bluesartisten förmedlar i sin klagan och med sitt leende – ett hopp som är drypt i blod, svett och tårar, men som trots det längtar efter och är villig att arbeta för förändring.³⁰ West skriver:

Det tragikomiska hoppet är essentiellt för att sociala rörelser ska hållas livskraftiga. Endast genom det tragikomiska hoppet – ett hopp som existerar mitt i misären, men med blicken ständigt vänd mot ljuset – finner man viljan att fortsätta kampen i en värld som gör motstånd mot förändring. Det är ett sådant hopp som han menar «gives us strength […] to try to keep struggling for more love, more justice, more freedom, and more democracy».³²

Därför framhåller West att han inte enbart är «a jazzman in the world of ideas», som innebär att han kreativt och improviserat strävar efter en ny framtid tillsammans med andra. Han är även, som han säger, «a bluesman in the life of the mind»,³³ eftersom han inte är villig att släppa blicken från mörkret. 

Men precis som en bluesartist ser han även en ljusare framtid hägra: «[When] I encounter overwhelming darkness, I still believe I can discern some light, even if it is at the end of the tunnel».³⁴

Noter

1. Cornel West, Prophetic thought in postmodern times: Beyond eurocentrism and multiculturalism, volume one (Monroe: Common Courage Press, 1993), 4.
2. Cornel West och Christa Buschendorf, Black Prophetic Fire (Boston: Beacon Press, 2014), 5.
3. West, Prophetic thought in postmodern times, 4. Se även Cornel West, Hope on a Tightrope: Words & Wisdom (New York: Smiley Books, 2008), 38.
4. James Cone, ”’Let suffering speak’: The vocation of a Black intellectual”, i Cornel West: A critical reader, red. George Yancy (Malden, Mass: Blackwell Pub, 2001), 109.
5. Den marxistiska filosofen Antonio Gramscis tänkande, däribland hans tal om organiska filosofer, har haft stort inflytande på Wests tänkande. Se härtill Cornel West, Prophesy Deliverance! An Afro-American Revolutionary Christianity (Philadelphia: Westminster Press, 1982). Se även Antonio Gramsci, Selections from the Prison Notebooks of Antonio Gramsci, Reprinted (London: Lawrence and Wishart, 1971), 5–8.
6. Cornel West, Keeping Faith: Philosophy and Race in America (New York: Routledge, 1994), 72–73.
7. West, Hope on a Tightrope, 110.
8. Cornel West, Democracy Matters: Winning the Fight against Imperialism (New York: The Penguin Press, 2004), 41, 204–13.
9. Se härtill West, 16.
10. West, Hope on a Tightrope, 118.
11. Se härtill Cornel West, Race matters, 2nd Vintage Books ed (New York: Vintage Books, 2001), 150–51; Cornel West, Restoring Hope: Conversations on the Future of Black America, red. Kelvin Shawn Sealey (Boston: Beacon Press, 1997), 135.
12. West, Hope on a Tightrope, 118.
13. Se härtill Cornel West och David Ritz, Brother West: Living and Loving out Loud: A Memoir (New York: Smiley Books, 2010), 41.
14. West, Democracy Matters, 213.
15. Cornel West, ”Nelson Mandela: Great exemplar of the grand democratic tradition”, i The meaning of Mandela: A literary and intellectual celebration, red. Xolela Mangcu (Cape Town: HSRC Press, 2006), 21.
16. West, Democracy Matters, 113–14.
17. West, 114; West och Ritz, Brother West, 187.
18. Se härtill West, Prophecy Deliverance!, 35, 101–8; Cornel West, Prophetic Reflections: Notes on Race and Power in America: Beyond Eurocentrism and Multiculturalism, Volume Two (Monroe: Common Courage Press, 1993), 106–7.
19. Cornel West, Prophetic Fragments: Illuminations of the Crisis in American Religion and Culture (Grand Rapids: W.B. Eerdmans, 1988), 44.
20. Martin Luther King, ”I’ve been to the mountaintop” (Memphis, 1968).
21. West, Hope on a Tightrope, 75. Se även West, Prophetic thought in postmodern times, 65.
22. Det är viktigt att betona att profetiskt engagemang inte enbart framträder bland kristna enligt West. Tvärtom framhåller han att alla religioner kan uttrycka ett sådant engagemang, och hävdar specifikt att judendomen och islam även har del i samma profetiska arv som kristendomen. Han hävdar likaså att ateister kan uttrycka ett profetiskt engagemang för rättvisa. Ateistiska traditioner är därtill viktiga eftersom de riktar en kritisk blick mot religioner. Från ett utanför-perspektiv erbjuder de en viktig kritik av bland annat kristna samfund och församlingar, och kan påvisa hur kristna inte alltid lever efter de profetiska ideal som de (förhoppningsvis) förkunnar. West och Buschendorf, Black Prophetic Fire, 125–26. Se även Cornel West, ”Prophetic religion and the future of capitalist civilization”, i The power of religion in the public sphere, red. Judith Butler, Eduardo Mendieta, och Jonathan VanAntwerpen (New York: Columbia University Press, 2011), 93.
23. West, Democracy Matters, 21.
24. West, Prophecy Deliverance!, 18.
25. West och Ritz, Brother West, 5.
26. West och Ritz, 211.
27. West, Prophetic thought in postmodern times, 32.
28. West, Prophetic Fragments, 165.
29. West, Prophecy Deliverance!, 151–52.
30. West, Hope on a Tightrope, 216–17.
31. West och Ritz, Brother West, 6.
32. West, Hope on a Tightrope, 217.
33. Se härtill West och Ritz, Brother West, 4, 41.
34. West och Ritz, 210–11.