HELGONET I BASRA (2)

Over to deler presenterer Salongen en ny oversettelse av ’Attār´s «Minne av Rābi’a ’Adawiyya, Må Gud förbarma sig över henne» fra persisk til svensk, innledet og oversatt av Jakob Sandberg.

FØRSTE DEL: HELGONET I BASRA (1)

Rābi’a Adawiyya

Farid ol-din ’Attār, författaren till Tazkirāt ol-Awliyā’ (sv. Minnen av vännerna) föddes omkring 1140 i Neyshabur och levde där hela sitt liv; hans död tros ha inträffat i samband med att mongolerna plundrade staden år 1221. Namnet ’Attār betyder apotekare, vilket var hans yrke, men han var också en praktiserande sufier. ’Attār hör till den persiska litteraturens största namn, en berömmelse han främst bär upp för sitt storverk Manteq ol-tayr – känd på engelska som Conference of the Birds (en titel den ofta lånar i direkt översättning till svenska). Liksom Tazkirāt ol-Awliyā’ finns Manteq ol-tayr i svensk översättning av Eric Hermelin, utgiven 1929. Verket är skrivet på rimmad vers, och återberättar historien om världens fåglar som ger sig ut på en strapatsrik färd för att söka sin mästare Simorgh – en berömd fågel i den persiska prosan. Under resans gång dukar de flesta under, men trettio fåglar klarar sig hela vägen fram, för att där finna endast sig själva, då si morgh på persiska betyder trettio fåglar.

’Attār har skrivit ytterligare ett antal diktverk, av vilka Pand nāmeh (sv. Rådsboken) också finns i svensk översättning. Helgonbiografin Tazkirāt ol-Awliyā’, i vilken levnadsteckningen över Rābi’a ingår, är dock det enda prosaverk man tillskriver ’Attār; det var ett verk han arbetade på större delen av sitt liv och färdigställde innan sin bortgång. Det innehåller 72 levnadsteckningar, men senare utgåvor inkluderar ofta ytterligare 25 kortare biografier som tillskrivs ’Attār men inte anses vara författade av hans penna. Berättelserna följer alla i stort samma struktur; en introduktion som inkluderar några versrader om helgonet ifråga liksom en kortare beskrivning av hennes gärningar följs av anekdoter ur hennes liv, vilket motsvarar första delen av denna översättning. Biografierna avrundas sedan mot slutet med en samling yttranden från helgonet, varefter döden skildras. I denna andra del fortsätter mikroepisoderna ur Rābi’as liv, och i likhet med de andra biografierna i Tazkirāt ol-Awliyā’ avslutas texten med några berömda yttranden av Rābi’a, med den därpå följande döden. Om den första delen av texten främst skildrade Rābi’as tidiga liv och möten med Gud, är det i denna andra del en än mer auktoritativ Rābi’a som har ordet i möten med namngivna och namnlösa personer som korsar hennes väg. Bland de lovord som återges i slutet av texten finner man också ett av de mest berömda yttranden som tillskrivs Rābi’a, vilket är kanske det klaraste exemplet på hennes relation till Gud:

Oh Herre! Om jag dyrkar dig av skräck för helvetet så låt mig brinna där. Och om jag dyrkar dig i hopp om paradiset, förbjud det för mig. Och om jag dyrkar dig för din egen skull, förvägra mig inte resten av din skönhet.

Utdrag fra Minne av Rābi’a ’Adawiyya

Det berättas att Hassan en dag gick till hennes kloster. Och han sade: «Säg mig något om de kunskaper som varken kommit genom lärdom eller hörsägner, utan som oförmedlade av andra människor har landat i ditt hjärta.» Hon sade: «Jag har flätat några tygstycken av trådar för att sälja och kunna laga mig föda. För två dinarer sålde jag dem. Och jag fick en dinar i ena handen och en i den andra. Jag var rädd att om jag tar dem bägge i en hand, så skulle de komma samman, och jag skulle ledas bort från min väg. Sådan är den ynnest jag bär idag.»

De talade till Rābi’a: «Hassan säger att om han för ett ögonblick berövas mötet med Den Sanne i paradiset kommer han att gråta och jämra sig så till den grad att hela paradisets folk förbarmar sig över honom.» Rābi’a sade: «Det var väl talat. Men om det i världen är på så sätt att han för ett ögonblick underlåter att ha Den Sanne i sin håg medan samma sorg, gråt och klagan framträder, så är det ett tecken på att nästa värld kommer att bli likadan; annars blir det inte så.»

De sade: «Varför har du inte tagit dig en man?» Hon sade: «Jag är bländad av tre bekymmer. Om ni åter frigör mig från dessa bekymmer ska jag ta en man: den första är om min tro kommer att vara sund eller inte i dödsögonblicket? Den andra är om mina gärningars bok kommer att hamna i min högra hand¹ eller inte? Den tredje är om samfundet till höger vid denna tidpunkt förs till paradiset och samfundet till vänster förs till helvetet, vilken tillhör jag?» De sade: «Vi vet inte» Hon sade: «Då jag har sådana bekymmer inför mig, hur skulle jag kunna bry mig om giftermål?»

De sade: «Varifrån kommer du?» Hon sade: «Från den andra världen.» De sade: «Vart ska du?» Hon sade: «Till den andra världen.» De sade: «Vad gör du i denna värld?» Hon sade: «Jag sörjer» De sade: «Hur?» Hon sade: «Jag äter denna världs bröd, och gör den andra världens verk.» De sade: «Din tunga talar den högsta skönheten! Bli en portvakt.» Hon sade: «Jag är vakt åt egen port. Det som är i mitt inre tar jag inte ut, och det som är utom mig för jag inte in. Om någon går in och ut har det inte med mig att göra. Jag vaktar mitt hjärta, inte mitt stoft.»

De sade: «Älskar du den ärofylldes närvaro?» Hon sade: «Det gör jag.» De sade: «Håller du satan för din fiende?» Hon sade: «Av kärlek till den barmhärtige hyser jag inte hat till Satan, dock såg jag profeten – frid vare med honom– i mina drömmar. Han sade ‹Oh Rābi’a! Älskar du mig?› Jag sade ‹Oh Guds profet! Vad skulle existera som inte älskar dig? Bara passion för Den Sanne har greppat mig så starkt, att förutom honom finns det ingen plats kvar i mitt hjärta för kärlek eller fiendskap.›»

De frågade om kärleken². Hon sade: «Kärleken gick in i evigheten och passerade genom oändligheten. Och i artontusen världar fann den ingen som kunde ta fram hans elixir. Till slut kom den till Den Sanne, och från honom blev detta uttryck kvar: han älskar dem och de älskar honom».³ De sade: «Den du dyrkar, ser du honom?» Hon sade: «Hade jag inte sett honom, hade jag inte dyrkat.»

Det berättas att Rābi’a var i konstant gråt. De sade: «Varför gråter du?» Hon sade: «Jag räds att bli avskuren. Då jag vant mig vid honom må det inte vid döden komma en röst som säger: ‹Bli ej en av oss!›» De sade: «När är guds tjänare nöjd?» Hon sade: «I det ögonblick hon är tacksam för plågan likväl som för lyckan.» De sade: «Om man ångrar sina missgärningar, accepterar han en då eller inte?» Hon sade: «Hur då ångra? Det är ju Gud som tar emot ångern och accepterar. Innan han tar emot ångern går det inte att ångra.»

Hon sade: «Oh Adams barn! Det finns ingen plats att skåda Den Sanne, ingen väg för tungan till honom, hörseln är pratmakarnas väg, armar och ben är deras boningar. Saken faller på hjärtat. Sträva tills ni får ett vaket hjärta i er hand, ty när hjärtat är vaket har den ingen önskan till den åtrådde. Det vill säga ett vaket hjärta har förlorat sig i Den Sanne, och vad ska var och en som förlorat sig göra med den åtrådde? Att utsläckas i Gud fanns här.»

Och hon sade: «Att låta tungan be om förlåtelse är lögnarnas verk.» Hon sade: «Om vi själva ångrar oss behöver vi andras ånger.» Och hon sade: «Om tålmodigheten vore en man vore han generös.» Hon sade: «Kunskapens frukt är att ha ansiktet vänt mot Gud – makten och härligheten tillkomme honom.» Hon sade: «Mystiker är den, som vill ha hjärtat av Den Sanne. När denne får hjärtat ges det genast tillbaka till Gud – makten och härligheten tillkomme honom– så att det är skyddat i hans famn och dolt i hans slöja från människorna.»

Salih Murri – herren vare honom nådig– sade ofta att «Den som knackar på en dörr kommer en dag komma in.» En gång var Rābi’a närvarande. Hon sade: «Hur länge kommer du att säga att ‹han kommer att öppna den igen›? När stängdes den för att öppnas?» Salih sade: «Märkligt! Mannen är okunnig, och kvinnan, den svaga, är kunnig.»

En dag såg Rābi’a en man som sade: «Ack vilka sorger.» Rābi’a sade: «Säg så här: ‹Ack sorglösheten!› För om du hade sörjt hade du inte haft mage nog att dra ett andetag.»

Det berättas att någon en gång hade lindat ett förband runt sitt huvud. Hon sade: «Varför har du lindat ett förband runt ditt huvud?» Denne sade: «Mitt huvud värker.» Hon sade: «Vad är din ålder?» Denne sade: «30 år.» Hon sade: «Under dessa trettio år, har du främst varit frisk eller sjuk?» Denne sade: «Frisk.» Hon sade: «Har du någonsin under denna tid lindat tacksamhetens förband över ditt huvud? För den huvudvärk du nu har, lindar du klagans förband.»

Det berättas att hon en dag gav fyra dinarer till någon och sade: «Skaffa en kelim⁴ åt mig.» Denne sade: «Svart eller vit?» I det ögonblicket tog hon tillbaka dinarerna, kastade dem i Tigris och sade: «Ur en oköpt kelim uppstod skillnad om huruvida den skulle vara vara svart eller vit.»

Det berättas att när våren kom gick hon in i hemmet och kom inte ut. Tjänarinnan sade: «Oh profetens ättling! Kom ut och skåda skapelsens spår.» Rābi’a sade: «Kom du in en gång och skåda skaparen: skaparens uppsyn ledde mig bort från skapelsens framträdelse.» En gång gick en grupp människor till Rābi’a. De fick syn på henne när hon styckade kött med tänderna. De sade: «Har du ingen kniv?» Hon sade: «Av rädsla för att bli avskuren har jag aldrig haft kniv.»

Det berättas att en gång bröt hon inte fastan under sju dagar och sju nätter, och hon sov inte om nätterna. Den åttonde natten övermannades hon av hungern. Hon gav ifrån sig ett skrik: «Hur mycket skall jag plågas?» Plötsligt knackade någon på dörren och lämnade en skål med mat. Hon tog emot den, ställde den, och gick för att hämta en lykta. Katten kom och välte ut maten. Hon sade: «Jag går och hämtar ett krus med vatten och bryter min fasta.» När hon gick dog ljuset. Hon skulle dricka vatten, hennes hand tappade greppet om kärlet som slogs i bitar. Den suck Rābi’a utstötte hade kunnat lägga hemmet i aska. Hon sade: «Allah! Vad är det du utsätter mig för?» Hon hörde en röst som sade: «Se upp Rābi’a! Om du vill kan jag skänka dig all världens rikedomar, mendå återtar vi längtan efter oss från ditt hjärta. För längtan efter mig och efter världens rikedomar får inte bägge plats i ett hjärta.» Hon sade: «När jag hört denna uppmaning avskilde jag mitt hjärta från världen och klippte mina förhoppningar på så sätt, att jag under trettio års tid under mina böner har sagt att ‹Detta kommer återigen bli min sista bön – be en bön till avsked-› på så sätt gjorde jag min fri från folket, och jag lyckade så väl att när dagen kom då jag blev rädd att folk skulle uppehålla mig, sade jag: ‹Oh herre! Uppehåll mig med dig så att ingen annan uppehåller mig från dig.›»

Det berättas att hon oupphörligen jämrade sig. De sade: «Det finns inget uppenbart skäl för detta. Vad är orsaken till denna jämmer?» Hon sade: «Skälet är något inne i mitt bröst som läkarna varit oförmögna att bota. Vår läkesalva är bandet med honom. Jag skjuter på det tills morgondagen då jag kanske kommer ikapp mitt mål. Även om jag ej är en av dem som drabbats av smärta, så liknar jag mig själv med dem. Och mindre än så duger inte.»

Det berättas att ett råd med dignitärer kom till Rābi’a. Hon frågade en av dem; «Varför tillber du Gud?» Denne sade: «Helvetets sju nivåer har en väldig kraft, och man måste passera genom varje nivå på vägen till honom i desperation över skräcken och rädslan inför honom.» En annan sade: «Paradisets nivåer är godhetens boning, ty där utlovas friden.» Rābi’a sade: «Den tjänare är dålig som av rädsla dyrkade själve vår herre, eller tillbad honom i önskan om belöning.» Därefter sade de alla: «Varför tillber du Gud? Har inte du någon önskan?» Hon sade: «Grannen först, huset sedan. Är det inte nog att han har befallt oss att dyrka honom? Om helvetet och paradiset inte fanns, skulle vi då inte behöva lyda honom!? Är han inte förtjänt av att man förutsättningslöst dyrkaR honom?»

Det berättas att en dignitär kom till henne. Han såg hennes traskläder. Han sade: «Det finns många som skulle se efter din rätt om du så visar.» Rābi’a sade: «Jag skäms att önska världen från någon som har fått den till låns.» Dignitären sade: «Skåda denna svaga kvinnas väldiga aspirationer, som har lyft upp henne så högt att hon känner ånger inför att spendera sin tid på att fråga.»

Det berättas att samfundet gick för att sätta henne på prov, och de sade: «Alla dygder har tilldelats mäns sinnen, storhetens krona har förlänats männen, och generositetens band har spänts runt männens midja. Aldrig har profetian fallit ner på en kvinna. Varifrån kommer dina förhävelser?» Rābi’a sade: «Allt du säger är sant. Men jagdyrkan, självkärlek, själviskhet och jag är er herre, den högste,⁵ det har aldrig kommit ur en kvinnas mun, och ingen kvinna har någonsin varit en glädjegosse.»

Det berättas att Rābi’a en dag var sjuk. De frågade om orsaken till sjukdomen. Hon sade: «Jag såg paradiset, och Herren tillrättavisade mig – i gryningen hyste våra hjärtan önskningar om paradiset, och vännen förebrådde oss, därav vår sjukdom.» Hassan av Basra hade varit hos henne på besök. Han sade: «Jag såg en förmögen herre från Basra, som hade satt sig vid dörren till Rābi’as kloster med en penningpung fylld med guldmynt, och han grät. Jag sade: ‹Varför dessa tårar?› Han sade: ‹För att till denna gudfruktiga asket, den tidevarvets generösa förutan vars välsignelse folk hade utplånats, har jag med mig något att skänka. Och jag är rädd att hon inte tar emot det. Träd emellan du, så kanske hon tar emot.›» Hassan sade: «Jag gick in och framförde meddelandet. Rābi’a tittade på mig i ögonvrån och sade: ‹Han tar inte tillbaka det dagliga brödet från någon som hädar, skulle han då ta det ifrån någon vars själ brinner av passion för honom? Sedan jag lärde känna honom har jag vänt skapelserna ryggen. Och hur kan jag acceptera någons pengar när de kan vara både befläckade och rena? En gång sydde jag i ljuset från Sultanens lampa en reva i min klädnad. Mitt hjärta fjättrades en tid. Det förblev så tills sömmen åter revs upp. Be om ursäkt till herrn så att han inte fjättrar mitt hjärta.›»

’Abdul Wahid Ibn ’Āmer⁶ säger att: «Tillsammans med Sufyān Thawri⁷ gick vi på besök till henne. Hennes majestät gjorde att jag inte kunde tala. De sade till Sufyān: ‹Säg något.› Han sade: ‹Oh Rābi’a, be till Den Sanne – den upphöjde– att han ska lindrar dina plågor.› Rābi’a sade: ‹Oh Sufyān, vet du inte att Den Sanne – den upphöjde– önskar mina plågor?› Han sade: ‹Jo!› Hon sade: ‹När du vet det, begär du då att jag ska be honom att agera mot sin vilja? Och det var vännen inte tillåtet att göra så.› Sedan sade Sufyān: ‹Oh Rābi’a! Vad är det du önskar?› Hon sade: ‹Oh Sufyān! Du är en man av de bildades sort. Varför talar du på detta sätt? Stor vare Gud; jag har i tolv års tid önskat färska dadlar – och du vet att dadlar inte funnits i mängder i Basra – och ännu har jag inte ätit några. Ty jag är hans tjänare, och vad har en tjänare med önskningar att göra? Att jag önskar när Gud inte gör det – det är hädelse.› Då sade Sufyān: ‹Jag kan inte tala i din sak. Tala du i min.› Hon sade: ‹En god man är du, men är det månne inte så att du älskar världen?› Han sade: ‹Hur så?› Hon sade: ‹Genom att återberätta haditherna› – det vill säga att det också skulle vara fåfänglighet. Sufyān sade: ‹Jag har fått sympati. Jag sade: Oh Gud! Var nöjd med mig.› Rābi’a sade: ‹Skäms du inte för att du söker förnöjsamhet från någon som inte är nöjd med dig?›»

Mālek Dinār sade: «Jag gick till Rābi’a. Jag såg henne sitta med ett sönderslaget kärl som hon använde till att tvaga sig inför bön i och dricka vatten ur. Hennes matta var en trasa, och under hennes huvud hade hon lagt ett lerblock. Mitt hjärta plågades, och jag sade: ‹Oh Rābi’a! Jag har välbärgade vänner. Om du tillåter kan jag be om något hos dem.› Hon sade: ‹Oh Mālek! Du har begått ett misstag. Är inte den som förser både mig och dem med vårt dagliga bröd en och densamme?› Jag sade: ‹Jo!› Hon sade: ‹Har han glömt de fattiga på grund av deras fattigdom? Och stöttar han de välbärgade på grund av deras rikedom?› Jag sade: ‹Nej.› Hon sade: ‹När han nu känner mitt tillstånd, vad ska jag påminna honom om? Han ville ha det så, och vi vill detsamma som han vill.›»

Det berättas att Hassan av Basra, Mālek Dinār och Shaqiq Balkhi – må Gud, den upphöjde, förbarma sig över dem– kom till Rābi’a – må Gud förbarma sig över henne. Och de kom för ett sanningens tal. Hassan sade: «Den som inte uthärdar sin mästares slag är icke ärlig i sin begäran.» Rābi’a sade: «Detta tal stinker av själviskhet.» Shaqiq sade: «Den som inte är tacksam för sin mästares slag är icke ärlig i sin begäran.» Rābi’a sade: «Bättre än så behövs.» Mālek Dinār sade: «Den som inte njuter av sin mästares slag är icke ärlig i sin begäran.» Rābi’a sade: «Bättre än så behövs.» De sade: «Säg du!» Rābi’a sade: «Den som inte glömmer smärtan från såret vid åsynen av själve den åtrådde är icke ärlig i sin begäran.⁸ Inte var det då märkligt att Egyptens kvinnor vid åsynen av Josef⁹– frid vare med honom– inte fann sig plågade av såret. Att någon skulle befinna sig i ett sådant tillstånd vid åsynen av skaparen, vad är det för underligt med det?»

Det berättas att en av Basras shejkar kom till Rābi’a och slog sig ner vid hennes bädd och började bespotta världen. Rābi’a sade: «Du älskar världen något väldigt, ty hade du inte älskat den skulle du inte talat om den. För se varans belackare, det är köparen. Vore du färdig med världen så mindes du den varken som god eller ond. Men du minns den på så sätt som var och en som älskar något minns det väl.»¹⁰

Det berättas att Hassan sade: «Jag var på en annan bön hos Rābi’a. Hon ville tillaga något. Hon gjorde köttgryta. Då vi började tala sade hon: ‹Detta tal är godare än matlagningen.› På så sätt lämnade hon grytan tills vi hade gjort vår kvällsbön. Hon bar fram torrt bröd och ett kärl med vatten så vi kunde bryta fastan. Och hon gick bort mot grytan för att plocka upp den. Grytan kokade av kraft från Den Sanne – den upphöjde– sedan slog hon upp den i en skål, lade fram den, och vi åt av köttet. Måltiden var av sådan art att vi aldrig hade ätit med sådan passion. Rābi’a sade: ‹Den som rest sig för bön föräras en sådan måltid.›»

Sufyān Thawri sade: «En kväll var jag hos Rābi’a. Hon förblev vid altaret och bad tills det dagades. Och jag bad i ett annat hörn. I gryningen sade hon: ‹För att tacka vår framgång fastar vi idag.›»

Lovord av Rābi’a ’Adawiyya – må Gud förbarma sig över henne

«Oh Gud! Skickar du mig till helvetet på dagen för återuppståndelsen skall jag blotta en hemlighet så att helvetet flyr mig tusen år bort.» Hon sade: «Allah! Varje del av världen du har åt mig, ge den till dina fiender. Och varje del av nästa du har, ge den till dina vänner. Du ger dig själv till oss.» Hon sade: «Oh Herre! Om jag dyrkar dig av skräck för helvetet så låt mig brinna där. Och om jag dyrkar dig i hopp om paradiset, förbjud det för mig. Och om jag dyrkar dig för din egen skull, förvägra mig inte resten av din skönhet.» Hon sade: «Oh Gud! Om du skickar mig till helvetet imorgon, kommer jag skrika till svars: ‹Jag älskade dig, gör du så här med de som älskar?›» En dold röst talade: «Fatta ej onda tankar om oss, utan goda. Du har kommit ner i sällskap av goda vänner för att tala med oss.» Hon sade: «Allah! Min gärning och önskan är att i denna världen få minnas dig, och att i nästa få möta dig. Det är vad som är mitt. Du gör som du önskar.» Och en kväll sade hon: «Oh mästare! Gör mitt hjärta redo. Eller acceptera min bön utan mitt hjärta.»

När hennes bortgång närmade sig kom dignitärer till hennes bädd. Hon sade: «Res er och lämna era platser åt Guds herrar.» De reste sig och gick ut och stängde dörren. De hörde en röst som sade: «O du själ som har kommit till ro! Vänd tillbaka till din herre tillfredsställd och omsluten av Hans välbehag! Stig in med skaran av mina tjänare! Stig in i mitt paradis!»¹¹ För en tid hördes ingen röst. De gick in, och hon hade gått bort. Shejkerna sade: «Rābi’a kom till denna världen och gick till nästa, hon var aldrig oförskämd mot den Sanne – den upphöjde–och varken ville eller sade ‹gör det› eller ‹ge den›.»

Det berättas att hon syntes i drömmen. De sade: «Berätta om Munkar och Nakir¹² .» Hon sade: «När dessa unga män kom in och sade: ‹Vem är din Gud?› sade jag: ‹Vänd tillbaka och berätta för den sanne att ‹av tusenden varelser har du inte glömt en gammal kvinna; av världens alla ting har jag dig, jag ska aldrig glömma det när du skickar någon som säger: vem är din gud?›»

Det berättas att Muhammad ibn Aslam av Tus och Nu’mā av Tartus¹³ – må Gud förbarma sig över dem– som i öknen gav vatten åt trettio tusen människor, bägge två närvarade vid Rābi’as stoft och sade: «Oh du som förhävde dig att du inte böjer ditt huvud för någon i de två världarna, till vilket stadium du nu kommit?» En röst sade: «Var mig väl det jag har sett.»

Noter

¹ I.e. att hamna i paradiset eller inte. Det arabiska ordet för höger hand, Yamin, kan bära betydelsen ed.

² Mohabbatbetyder här Högre gudomlig kärlek (jfr grekiska Agapos), och passionerad jordisk kärlek är ’eshq(jfr grekiska eros).

³ Koranen 5:54

⁴ Kelim är en typ av mattvävnad som används till väggdekoration eller bönematta. Den är idag vanligt förekommande i länderna längst med sidenvägen.

⁵ Se Koranen 79:24. Moses vänder sig till Farao på Guds uppmaning för att förmå honom att dämpa sitt högmod och tillbe Gud. Farao vägrar, och vänder sig mot sina styrkor: ”Jag [och ingen annan] är er högste herre!”

⁶ Troligtvis en felstavning av’Abd al-Wahid Ibn Zaid, en av Hassan av Basras följare.

⁷ Sufyān al-Thawri (född 716, död 778). En tidig rättslärd inom islamsk lag och tolkare av koranen. Han kom att bilda thawriyyaskolan inom Shariatolkning, och han är en viktig förmedlare av centrala hadither.

⁸ Detta och föregående tre uttalanden är hos ’Attār återgivna först på arabiska och sedan persiska. De är i stort sett identiska, med undantag för det sista som skiljer sig något, där den persiska varianten är återgiven i texten. Den arabiska lyder ”den som inte glömmer slaget när han ser sin härskares anlete är icke ärlig i sin begäran.”

⁹ Koranen 12:31; Jakobs son Josef har förråtts av sina bröder (se även första Mosebok 37-46 i Gamla Testamentet), och han är nu slav hos en högt uppsatt man vars hustru är så betagen av Josefs skönhet att hon försöker förföra honom, utan att lyckas. Kvinnorna i staden börjar prata, och för att urskulda sig och visa upp Josef bjuder Faraos hustru till en festmåltid på vilken Josef dyker upp. Kvinnorna, som alla håller var sin kniv blir så tagna av Josefs skönhet att de skär sig i händerna.

¹⁰ Ett uttalande från profeten, som i original återges först på arabiska och sedan på persiska.

¹¹ Koranen 89:27-31

¹² Munkar och Nakir är islams dödsänglar, som konfronterar de döda i graven. Den döde ställs upprätt i graven och måste bekänna sin syn på Mohammed. De rättrogna svarar att han är Guds sändebud, och därefter lämnas de ifred tills återuppståndelsen; syndarna och de otrogna saknar ett tillfredsställande svar, och misshandlas så länge det behagar Gud förutom på fredagar.

¹³ Den förstnämnde är en tolkare av haditherna; han tillägnas ett eget kortare kapitel i Vännernas minne. Den sistnämnde är okänd.