KAN VI ETISKT FÖRSTÅ PÅVERKAN PÅ NATUR UNDER ANTROPOCEN?

I januari 2017 utanför Sotra, Vestland, återfanns en vilsen och utsvulten småhuvudval (no: gåsenebbhval, Ziphius cavirostris). När dess magsäck senare blev undersökt, fann man att en stor mängd plastpåsar, plastsäckar, och större plastflak fyllde magsäcken och hindrade dess näringsupptag. Den blev populärt känd som plastvalen.

Med detta exempel inleder Sigurd Hverven sin ambitiösa Ville verdier: Naturfilosofi i menneskets tidsalder (2023, Dreyer forlag: Oslo). Boken är baserad på Hvervens avhandling vid NTNU men är menad för en bredare publik, och stimulerar till reflektioner om hur vi ska förhålla oss till vår omvärld. Hvervens försök att utveckla vad han kallar en negativ miljöetik skiljer sig från tidigare miljöfilosofer, som främst har fokuserat på begrepp som ‘egenvärde’. Hegelianska begrepp som negation och erkännande varvas här med Hans Jonas ansvarsbegrepp och miljöetiska diskussioner om värden. Hverven rör sig ibland alltför raskt mellan olika teorier och perspektiv, vilket kommer diskuteras nedan.

En ny etisk orientering under antropocen

Under det som kallas antropocen – den geologiska tid där människan är en huvudsaklig påverkare på jordens klimat och ekosystem – blir den så kallade plastvalen ett uttryck för ett av alla de sätt på vilka vi påverkar jordens ekosystem. Plasten är igenkännbar – det är ett av alla de vardagsföremål som slängs bort men finner sin väg till naturen. När dessa, eller snarare våra, plastföremål leder till fenomen som plastvalen väcks intuitionen att något är fel. Hverven uppmanar till en etisk orientering i antropocen. Även om vi har mätbara fakta och antropocen illustreras genom siffror, diagram, och tabeller ger begreppet, enligt Hverven, uttryck för en vändpunkt. Grunden för denna vändpunkt är erfarenheter med skador på det Hverven kallar nya andra (sid. 17) - begreppet den Andra är här inte begränsat till människor utan inkluderar djur och ekosystem. Den traditionella bilden av vår omvärld som en «passiv, likgiltig, mekanisk, värdefri, historielös samling föremål och processer» (sid. 17)¹ vars värde är avhängig dess nytta för oss (kap. 3) är inte tillämpbar för vår nya etiska situation, och en ny etisk orientering behövs. Till skillnad från tidigare miljöfilosofer utarbetar Hverven en negativ miljöetik (sid. 21) baserad på historiskt förankrade imperativ.

Hvervens ambitionsnivå är hög och han rör sig med en lätthet och – delvis alltför – raskt mellan olika filosofer och filosofiska traditioner. Hegels teorier om erkännande kan inkludera natur menar Hverven, och miljöfilosofiska teorier blandas med Hans Jonas teorier om ansvar. Detta är originellt. Men det blir också oundvikligt för Hverven att göra val kring vad han diskuterar och hur han diskuterar det givet det rika omfånget. Till exempel när Hverven diskuterar miljöfilosofen Paul W. Taylor. Av Taylors inflytelserika biocentriska teori – det vill säga att alla individuella levande ting har moralisk status, inklusive träd, blommor, och så vidare, men inte helheter som ekosystem – diskuteras egentligen bara hur Taylor baserar sin teori på likheter mellan människor och natur, och har en otillräcklig syn på ekologi. Det finns mer att säga om alla de teorier som Hverven diskuterar, men Hverven skriver tidigt att han inte i första hand vill bidra till filosofihistorisk tolkning, utan snarare utveckla sina egna perspektiv för att etiskt förstå vårt ansvar under antropocen (sid. 30), vilket kan förklara ett delvis pragmatiskt förhållningssätt till teorier.

Hverven vill, som filosof, peka på den etiska betydelsen av «konkreta och praktiska erfarenheter och möten med icke-mänsklig natur, samt att formulera nya tolkningar av sådana erfarenheter» (sid. 20). Plastvalen blir ett sådant möte som påverkar oss. Men hur ska vi förstå sådana möten etiskt, och kan sådana erfarenheter ge en grund för en etisk omorientering under antropocen?

Huvudsakliga teser och centrala begrepp: Negation och erfarenhet

Den centrala tesen är att vissa former av negation och negativitet är oundgängliga för den nödvändiga etiska omorienteringen (sid. 20). Det är ett originellt grepp i miljöfilosofi där denna hegelianska begreppsram sällan används, men den är central i Hvervens negativa miljöfilosofi. Inom analytisk miljöfilosofi diskuteras oftare begreppet egenvärde, med fokus på vad som kännetecknar sådant värde, och vilka entiteter som har det. Under vägen presenteras fler teser som förtydligar Hvervens tankegångar. Några exempel: en eventuell etisk omorientering i antropocen kan härröra från «fragment av den typen plastvalen är ett exempel på» (sid. 60). Att begripa en «aktiv mer-än-mänsklig natur som utövar inflytelse på oss människor» är avhängigt erfarenheter med negation (sid. 155).

Genom att erkänna att naturen är skadad så erkänns samtidigt att det som är skadat är eller var aktivt, självständigt och sårbart (sid. 254). Detta är några, men inte alla, teser som Hverven utforskar, och jag lyfter fram dessa för att de ger en uppfattning om vilka problem Hverven fokuserar på, och hur han väljer att möta just dessa. Det rör sig om hur vi ska förstå begrepp som ansvar under antropocen, utifrån erkännandet av naturen som något mer än ett passivt objekt. När enskilda djur, arter, och ekosystem inte längre ses som passiva objekt öppnas en möjlighet att erkänna dessa etiskt.

Hegel blir till utgångspunkt «för att undersöka hur icke-mänsklig natur kan ha etiskt orienterande betydelse för människor» (sid. 64, kap. 2). Hegel är också närvarande i den etiska orienteringens två moment som Hverven stödjer sig på: mellanmänsklig självtolkning, och orientering efter objekt. De två momenten är sammanflätade i det som Hverven kallar «moralisk erfarenhet» (sid. 46), som i sin tur delas upp i primära och sekundära moraliska erfarenheter.

Den primära moraliska erfarenheten är mellanmänsklig, och görs av konkreta, kännande och tolkande människor i möten med konkreta, temporala och sårbara andra (sid. 46). Man får intrycket av att en erfarenhet betecknar något väldigt specifikt, då ett av dess nödvändiga villkor är att det sätter djupa spår «och kan förvandla subjektet och dess relationer till världen» (sid. 47). Erfarenheter är negativa, i bemärkelsen att de typiskt görs «när subjektets etablerade tankesätt eller praktiker stöter på en gräns, så att det blir överrumplat eller överraskat» (sid. 47–48). Ett subjekt kan inte bestämma sig för att göra en erfarenhet (sid. 47), men erfarenheterna desorienterar subjektet.

Sekundära moraliska erfarenheter är kollektiva men baseras på primära moraliska erfarenheter (sid. 50). Erfarenheter har förtur framför moraliska imperativ, enligt Hverven. Han skriver till exempel att moraliska principers och imperativs betydelse och auktoritet «parasiterar på vår förståelse av moraliska erfarenheter och moraliska skador, och de hämtar moralisk kraft från historiska skador» (sid. 445). Plastvalen ska förstås som en orienterande moralisk erfarenhet som kan ge upphov till moraliska principer och imperativ.

Hegel och erfarenheter

En central fråga är hur Hegels främst mellanmänskliga förståelse av centrala filosofiska begrepp kan överföras till frågan om miljön. Rör inte Hegels teorier om erkännande främst relationen mellan människor med potential till självmedvetande? Hverven menar att en potential antyds hos Hegel (sid. 87) för erkännande av självständighet i icke-mänsklig natur som kan negera människors projekt och lära oss något om världen (sid. 88). Annorlunda uttryckt gör de motstånd mot våra projekt och aktiviteter, och omvärlden är inte så formbar som vi kanske önskar. Där Hegels begreppsapparat baserades på ett ömsesidigt erkännande, utforskar Hverven ett asymmetriskt erkännande av naturens självständighet och aktivitet, ett erkännande av att den gör skillnad (sid. 173).

Fokuset på erfarenhet av icke-mänsklig natur motiveras delvis av våra begrepps tillkortakommanden, vilket Hverven flera gånger återkommer till. Han skriver till exempel att det perspektivskifte han undersöker inte bara kan tänkas ut, det krävs genomlevda erfarenheter (sid. 176). Bara då vi människor erfar att vår praxis och tankesätt blir «överraskade, överrumplade, övermannade, begränsade eller undergrävda» (sid. 155) kan vi förstå att vi varit i kontakt med en mer-än-mänsklig värld. Vi kan inte tänka oss fram till aktiva andras existens – de måste erfaras, och mötas i konkreta situationer (sid. 238).

Men blir då inte erfarenheterna med denna icke-mänskliga domän som Hverven försöker orientera oss i enormt ovanliga?

Här balanserar Hverven mellan att alla har sådana erfarenheter, och att erfarenheterna är relativt få. Hverven menar att en människa som inte gjort erfarenheter med icke-mänsklig natur är omöjlig i både logisk och existentiell mening (sid. 188). Logiskt, då begreppet människa måste skiljas från något icke-mänskligt, men också existentiellt därför att människor som levande, fysiska varelser gör erfarenheter med icke-mänsklig natur. Det är gradskillnader i erfarenheterna men alla gör dom.

På ett annat ställe beskriver Hverven en relativt enkel tur i skogen eller i en roddbåt, när man är omgiven av ljud och lukter, eller känner av en nappande fisks rörelser (sid. 313). Hverven frågar sig om inte sådana sinnesintryck är «också en erfarenhet, eller ett möte, just med en mångfald av liv och material» (sid. 313). Men leder en nappande fisk nödvändigtvis till den etiska desorientering som plastvalen gjorde? Blir vi överrumplande och överraskade av denna erfarenhet, på ett sätt som gör att våra projekt påverkas?

Jag kan till viss del se en rimlighet i båda att erfarenheterna är vanliga, och att de är få. Men att förlita sig på erfarenheter som förstås på ett särskilt sätt gör också argumentet avhängigt en empirisk komponent som inte helt utvecklas. Han skriver på ett ställe att «negationen av icke-identisk småhuvudval-liv upplevdes av många som något ont, men närvaron av människoskapad, identifierbar plast var främmandegörande» (sid. 168). Man kan fråga sig – hur vet Hverven att det uppfattades så? Som det står blir det en till stor del svepande empirisk generalisering i en (kontroversiell) hegeliansk tolkningsram. Det är inte helt klart hur dessa erfarenheter kan göras, och var.

Miljöetiken kommer till korta?

Vi måste upphäva en instrumentell syn på naturen som en mängd passiva ting vars värde är avhängig dess nytta för oss (kap. 3). Så långt är Hverven på konventionell miljöetisk mark. Sedan Richard Routleys (senare Sylvan) artikel «Is there need for a new, an environmental, ethic?» från 1973 har frågan om moralfilosofiska verktygs svagheter för att möta dagens miljöproblem varit aktuell. Efter Routley har miljöetik etablerats som ett filosofiskt fält som sträcker sig från meta-etik och frågor om värdens ontologi och epistemologi – det vill säga, vilka värden finns, och hur kan vi veta om dom – till etiska teorier och tillämpade frågor. Ofta har sätt att rättfärdiga en icke-instrumentell syn på vår omvärld undersökts. Naturen har värde utöver dess nytt för oss, och miljöfilosofin har försökt förstå och rättfärdiga detta värde.

Hverven diskuterar flera miljöfilosofer kritiskt och avser att utarbeta en negativ miljöetik (sid. 21). Välkända miljöetiker som Paul W. Taylor och andra kritiseras för att basera sin etik «på ett sätt som är typisk för analytisk miljöetik och djuretik» (sid. 134), genom att visa en likhet mellan människor och djur eller andra organismer – därför de känner, har intressen, mål, eller är subjekt – och därför är även andra djur och organismer moraliskt relevanta (sid. 134).

Två saker finns att säga här. För det första är jag inte enig i beskrivningen. Det är nog mer rättvist att säga att Taylor och andra miljöetiker försöker finna en egenskap som gör någon eller något moraliskt relevant. För Taylor är det att vara ett ‘teleologiskt livscentrum’, vilket medför en tendens att utvecklas på vissa sätt (vara ‘mål-inriktad’ eller ’teleologisk’) som ger ett visst särskilt gott för att organismer, vilket i sin tur leder till moralisk relevans. Tänk på exempelvis hur blomman strävar efter att utvecklas på ett visst sätt, och strävar efter ljus och näring.

För det andra, identifierar inte Hverven själv en likhet mellan människor och naturfenomen som genom självständig aktivitet, kreativitet, och autonomi överrumplar människor (sid. 24)? Han skriver på ett ställe att de flesta människor erkänner att andra människor är aktiva och «erfar negationer», och «därför kan de också godta att valar gör det, i den grad de liknar oss» (sid. 192). Analogin är haltande, men än viktigare är att citatet påpekar en likhet som implicerar etisk relevans – just den typ av argument som Hverven kritiserar många miljöfilosofer för att göra.

Hverven ger en minimal definition av skada då han skriver «att något blir hindrat eller hämmat» i sin specifika aktivitet (sid. 253). Utifrån denna minimala definition menar han att organismer, artpopulationer, och vildmark alla kan drabbas av skada. Organismer och några artpopulationer kan förstås som ändamålsenliga enheter (sid. 304). Men det mer kontroversiella greppet är att inkludera vildmark eller ställen som nätverk av relationer mellan levande arter och livlös materia. Skada uttrycks mer passande som ödelagd eller förstörd när det gäller samlingar av material, organismer och arter. Förlusten måste bedömas från en tidigare livlig mångfald för att ödeläggelse ska vara ett relevant begrepp och moraliskt relevant (sid. 305). För Hverven ska diskussionen förstås som en «inbjudan till att erkänna vildmark» (sid. 315) snarare än att fastslå slutsatser genom deduktiva argument.

Bortsett från organismer, innehåller ekosystem abiotiska komponenter. Dessa är oftare att förstå som ting och föremål än som enheter som har direkt moralisk relevans. Men kan ting bli skadade eller ödelagda på ett moraliskt relevant sätt? En blomma kan möjligen växa och hämmas – den vissnar om den inte får vatten och näring – men det är svårare att säga detsamma om en sten. Men enligt Hverven ska vi förstå ekosystem i både sina levande och icke-levande eller abiotiska enheter som en helhet som kan skadas. Som jag själv undersökt i min forskning är det ofta svårt att göra ekosystem relevanta på det sättet, och mycket handlar om hur ekosystem ska förstås.² Enligt vissa sätt att förstå ekosystem strävar de efter balans mellan sina komponenter, medan en del snarare ser ekosystem som avhängiga tillfälligheter, chans, och komplexitet där det är svårt att tala om en tendens att sträva efter något särskilt tillstånd alls. En annan fråga är också hur vi ska förstå villkoret ‘tidigare livlig mångfald’. Är det exempelvis antalet arter det rör sig om? Just biologisk mångfald är ett begrepp som är svårt att fånga in och göra normativt relevant.³

Ansvarsbegreppet är influerat av Hans Jonas, och dess konkreta slutsats är inte helt klart. På ett ställe menar Hverven att alla människor i antropocen har den slags makt, frihet och kunskap som ger ansvar, och att «födas som människa i människans tidsålder innebär att bli placerad i en ansvarsposition» (sid. 23–24). Han menar senare – vilket jag tycker är rätt – att det finns en skillnad i påverkan på naturförändringarna under antropocen (sid. 56). Likväl återvänder han mot slutet av boken till hur människor redan har skadat och förstört naturen, och att det sker i tilltagande grad – och det blir mer eller mindre omöjligt att handla rätt i antropocen: «vi kan knappt leva som människor idag utan att bidra till att skada natur» (sid. 456). Inga aktörer är undantagna ansvar för naturen: «att vara vuxen, och ansvarig, i människans tidsålder innebär alltid att vara ansvarig för icke-mänsklig natur» (sid. 457). Men kan Hvervens diskussion om ansvar förklara skillnaden i moraliskt ansvar för natur mellan en västerländsk medelklassperson och en småbonde som odlar för överlevnad?

Vilda värden

Vilda värden är för Hverven processer genom vilka nya entiteter – organismer, arter – uppstår, som möjliggörs av vilda ställen. Inom miljöetik definieras ofta naturvärde genom frånvaro av mänsklig påverkan, även om det finns filosofer som försökt definiera vildhet som kapaciteten för autentiska, autonoma, och spontana uttryck.⁴ Det ligger snubblande nära vad Hverven diskuterar här, där vilda värden inkluderar värdet i att «naturfenomen genom självständig aktivitet, kreativitet, och autonomi frambringar naturhistoriska nyheter på sätt som kan överrumpla, överraska och några gånger övergå mänskliga förståelseformer och projekt» (sid. 24). Bilden som tecknas är att vilda värden tillhör natur som inte helt kan underkastas en naturvetenskaplig förståelse som något vi kan kontrollera och förutsäga, då naturen kan överrumpla och överraska oss, samt övergå våra förståelseformer i vissa fall.

Hverven är medveten om svårigheten att förklara värdet hos natur. Den miljöfilosofiska giganten Holmes Rolston beskrivs som en värderealist i meningen att förloppen som genererar värde sker oberoende av mänsklig aktivitet eller medvetenhet (sid. 351). Hela ekosystem har värden som gör de moraliskt relevanta på grund av dessa processer. Enligt Rolston kan vi skymta naturens värden. Hverven utmanar Rolston och menar att det kanske kan finnas värden i naturen som är utanför vad människor kan skymta (sid. 364). Hverven skriver: «Tron på att människor kan ana även ‘de vildaste värden’, fråntar oss en anledning till ödmjukhet över naturen som kan vara önskvärd i antropocen – ödmjukhet gentemot en natur som kan inrymma vildare värden än vi antar» (sid. 364). Senare skriver han att han vill «hålla öppet» att det finns sådana värden (sid. 390). Det är ett problematiskt och närmast mystiskt påstående.

Hverven menar att prediktiv, objektiverande naturvetenskaplig kunskap «står i motsättning till en form av erkännande av andra som (moraliskt) betydelsefulla och gåtfulla i konkreta möten» (sid. 422). Istället för ett ekologiskt reducerande av naturen till ekosystem som är kvantifierbara, förutsägbara och manipulerbara (sid. 306), eller en exakt, prediktiv vetenskaplig kunskap som fråntar naturen det icke-mänskliga och vilda (sid. 393), föredrar Hverven en terminologi som inkluderar erkännande av icke-mänsklig natur, med en möjlig gåtfullhet som vi möter i konkreta erfarenheter.

En skeptisk läsning ställer frågan hur dessa värden ska förstås, vilka invändningar de står upp emot, och hur relationen mellan dessa värden och skäl att handla ser ut. Hur robusta är dessa värden, särskilt givet den redan rika flora av värden som finns i miljöfilosofi? Och hur starka skäl ger dessa värden oss? Om något har vilda värden, blir det då mer moraliskt viktigt att skydda det jämfört med andra värden? Om svaret är ja, i vilka värdekonflikter kommer vilda värden ut som det som ska bevaras? En mer välvillig läsning kan uppfatta det som uppfriskande att det är något som är värdefullt med vild natur som inte låter sig fångas i våra begrepp, och det kan finnas en stark intuition för detta som Hvervens diskussion trots allt lyckas fånga.

Hverven skiljer på en form av erkännande som inte är reducerande, utan som låter det vilda värdet ha en moralisk relevans, från en form av ekologisk och naturvetenskapligt perspektiv som är kontrollerande. Men tillskriver inte Hverven för mycket till ekologi här? Vetenskapsfilosofen James Justus menar till exempel att ekologins lagar är baserade på högst idealiserade modeller och teorier, och att ekologi kritiserats för bristfällig prediktiv framgång.⁵ Om det är sant, så överraskar och överrumplar naturen även ekologerna och deras modeller. Detta är vetenskapsfilosofiska frågor, men frågan om hur ekosystem ska förstås blir central även för Hverven. Om ekologer ser på ekosystem som system som är i kaotisk komplexitet där man är medveten om att man använder idealiserade modeller, är det då verkligen kontroll som ekologerna eftersträvar på det sättet som Hverven menar?

Vilda värden är platsbundna. Vi kan inte uppskatta sådana värden abstrakt eller som isolerade. Om vi verkligen värdesätter älgen, bör vi värdesätta älgar-i-skogen, «för det är bara i det relationella sammanhanget i skogen som livsformen älg […] är verklig och har integritet» (sid. 373). Det är en relationell grund i mycket av det Hverven utforskar, vilket förstärks av människor som är i konkreta relationer och erfarenheter.

Men Hverven engagerar sig inte i de senaste årens diskussioner inom miljöetik om relationella värden.⁶ Utöver det är det plats-specifika lite problematiskt. Å ena sidan kan arter behöva flyttas på grund av klimatförändringar. Sker något med värdet då älgen inte är i skogen, eller inte i den skog den tidigare varit? Och är inte dessa platser väldigt ovanliga idag då en allt mindre, och minskande, andel av natur kan anses vild? Men å andra sidan har även arter kommit att anpassa sig till, bli beroende av, och utvecklats till människoskapade miljöer, och det uppstår skillnader mellan exempelvis urbana koltrastar (Turdus merula) och rurala.⁷ Ska man förstå det som att städer också har vilda värden? Vad följer normativt ur det?

Vart är vi, till slut?

När filosofi är som bäst kan den få läsaren att se ting på ett nytt sätt (sid. 28). Hverven förlitar sig på en aktiv filosofi, som är engagerad och gör erfarenheter. Han diskuterar tidigt ett «poetiskt sinnelag» som ett metodologiskt grepp, som beskrivs som «en medvetenhet om att begreppsliggörandet är kreativt, men samtidigt beroende av sina objekt, som begreppsliggörandet aldrig står i ett en-till-en-förhållande till» (sid. 28). Det är alltså inte en agent som finner passiva enheter runt sig och neutralt beskriver dessa, utan snarare som är medveten om att det tolkande subjektet själv lägger till och drar ifrån. Miljöfilosofen Rolston framhävs delvis för att han, med Hverven, delar ett «poetiskt sinnelag» (sid. 352) och för att den som vill erkänna värde i naturen måste vara aktiv, inte bara med intellektet, men också med känslor och sinne inställda på naturens värde (sid. 354).

Men finns det då inte en risk för att man gör relevant det som man redan är inställd på att finna (eller skapa, genom det poetiska sinnelaget)? Vad säger man för att övertyga den som inte håller med om vilda värden? Att bedöma arguments rimlighet baserat på egenskaper hos personen, som till exempel dennes förmåga att vara närvarande också med känslor och sinnen för att kunna erkänna värden i naturen, som Rolston (sid. 354), är problematiskt, men kan å andra sidan inbjuda till ett bredare perspektivskifte. Det vill säga, som en grund för ett imperativ att vi bör erkänna naturen på det sätt Hverven föreslår, och att det finns en rimlighet i detta erkännande.

Har nya punkter etablerats som vi kan orientera oss efter under antropocen? Hvervens ambitionsnivå är hög, och han leder oss genom en snårskog av begrepp och filosofer. Samtidigt baserar han moraliska imperativ på erfarenhet. Begreppet vilda värden kan till exempel innehålla sådant som är bortom vår horisont, och som vi inte kan begripa – men kan vi erfara det? Det finns en tillvänjningsprocess i erfarenheter. Under antropocen kommer fler individuella djur råka ut för samma sak som plastvalen. Många gör det, antar jag, utan att det upptäcks av människor. Hur kan vi göra dessa djur och ekosystem vars död eller förstörelse vi inte erfar moraliskt relevanta, och att de upplevelser vi gjort fortsatt gör sig gällande i form av imperativ och principer? Och finns det inte en risk att vi vänjer oss – att erfarenheterna blir för vanliga? Enligt Hverven har etiska principer och imperativ sin grund i erfarenheter och, som nämnts, «hämtar moralisk kraft från historiska skador» (sid. 445). Det kan förstås som ett sätt att låta erfarenheterna bli en grund för imperativ som är relevanta även för de djur och arter vars utdöende vi inte har direkta erfarenheter av. Men hur ska dessa se ut och utformas? Ska alla arters utdöende och ekosystems förstörelse förstås som lika moraliskt relevanta? Om inte, enligt vilka etiska hierarkier ska vi göra prioriteringar?

Det finns mycket att säga om Hvervens tänkvärda bok med dess till stora delar nya tolkningar av några av dagens mest ödesmättade frågor. Det finns flera kontroversiella punkter i hans verk, som till exempel att hegelianska teorier också inkluderar andra arter och natur, hur han kritiserar miljöfilosofi, att Hverven inte diskuterar mer nutida diskussioner som naturens rättigheter eller relationella värden, och hans syn på ekologi. Men Hvervens bok är ett värdefullt bidrag till den etiska situation som vi alla befinner oss i idag, vare sig vi uppfattar det eller inte.

Fotnoter

1 Alla citat från Hvervens bok är gjorda av mig som följaktligen bär ansvar för eventuella felöversättningar.

2 Baard, P., 2023. ’Are rights of nature manifesto rights (and is that a problem)?’, Res Publica. DOI: 10.1007/s11158-023-09584-5

3 Se till exempel Baard, P., 2022. Ethics in biodiversity conservation. London: Routledge

4 Woods, M., 2017. Rethinking Wilderness, Broadview Press: Peterborough, sid. 255

5 Justus, J., 2021. The Philosophy of Ecology: An Introduction. Cambridge University Press: Cambridge, kap. 2

6 Se till exempel Baard, P., 2022. Ethics in biodiversity conservation. London: Routledge, kap. 7.

7 Se till exempel Schilthuizen, M., 2018. Darwin Comes to Town: How the Urban Jungle Drives Evolution. Picador Press: New York