KUNSKAPENS MÅNGFALD OCH KUNSKAPSTEORINS ENFALD

Den nutida kunskapsteorin handlar mest om individuell kunskap i form av tro på påståenden. Det vetenskapliga, det entydiga och det så kallat objektiva står i centrum. Detta utesluter oftast både poesi, politik och starka känslor. Mycket intressant i världen hamnar då vid sidan, mycket intressant kunskap. Men låt oss starta med några exempel på påståenden som inte passar in i standardmodellen.

I en essay i Klassekampen 08.06.2024, ”Handling i en tid uten håp”, skriver Slavoj Žižek: ”Vi har mer behov for medfølelse enn noensinne, fordi å herdes i møte med vold betyr at vi allerede inngår i et voldelig system.” Med referens till vad som nu sker Ukraina, i Gaza, på Vestbredden och på andra platser, ”er det kun et medfølende blikk som kan få øye på sannheten vi alle søker.”

Kunskap har, ofta, mycket att göra med medkänsla och andra känslor. Vi erfar mycket genom känslor. Men då handlar det inte bara om ”känslor” som ett slags inre, subjektiv färgning av intryck av världen. En medkännande blick är något vi tar oss fram med i världen och som öppnar världen för oss, vad vi kan uppmärksamma, få øye på. Sant eller falskt? Kanske inte rätt fråga. Vart tar påståendet mig (och oss)?

Mitt andra exempel är en hel liten poetisk kunskapsteori i sig själv. Det är hämtat från en tidig dikt av Tomas Tranströmer (1931-2015):

I dagens första timmar kan medvetandet omfatta världen
som handen griper en solvarm sten.¹

Det får tala för sig – och förhoppningsvis till dig – och vara en påminnelse om att påståenden inte är ett namn på färdiga förpackningar. Ord kan göra mycket med oss. Vi kan också göra mycket med ord. Wittgensteins begrepp språkspel fångar detta bra.²

Mina exempel visar att påståenden inte bara är ord. De leder vidare, eller ibland, stänger in oss. Det som sägs i ord får sin betydelse i våra aktiva liv, vad vi gör och vad vi uppmärksammar. Ord formar vår erfarenhet. Detta ger oss några stickord för en bättre kunskapsteori.

Den samtida kunskapsteorin domineras av ”påståendekunskap” (propositional knowledge, ”knowing that”), vars utgångspunkt till en definition av kunskap är en individs tro på ett påstående tillsammans med påståendets sannhet. Det mesta av verkligheten försvinner därmed bakom ordhorisonten. Kvar står något ganska endimensionellt. Hela rikedomen av livs- och handlingssammanhang där ord, uttryck och påståenden har sina meningsfulla användningar blir osynliga. För att ha kunskap som ger tillgång till världen är det inte tillräckligt att kunna formulera det man tror, även om det är sant – vilket mycket skol- och quizkunskap är exempel på.³

Våra förmågor att känna igen människor, känslor, färger, musik och mycket mer blir också osynliga. Tänk på Wittgensteins anmärkning i §78 i Filosofiska undersökningar:

Jämför: att veta och att säga:
hur många m högt Mont Blanc är—
hur ordet ”spel” används—
hur en klarinett låter.

Den som förundrar sig över att man kan veta något utan att kunna säga det tänker kanske på ett fall som det första. Säkert inte på ett som det tredje.

Tänk på all mänsklig kunnighet⁴ som uttrycks primärt genom handlingar, inte genom ord⁵ – vare sig de hör till yrkesarbeten eller andra verksamheter. En del av detta kan ses som ”knowing how” eller färdigheter och mycket kan kallas ”tyst kunskap”, något som diskuterades mycket under 1980- och 1990-talet.⁶ Sådan kunskap har ofta betraktats som kroppslig och ”lägre” jämfört med ”högre” intellektuell kunskap.

Uttrycket ”tyst kunskap” bidrog till att lyfta fram viktiga aspekter av kunnighet, som gott omdöme, blick för väsentligheter och beredskap för det oförutsedda. Inte minst, förmågan att kunna värdera både utförande och resultat: När är något (tillräckligt) bra? Vad behöver förbättras? Detta förutsätter också en värderingsgemenskap – som tillåter oenigheter.

”Tyst” eller ”praktisk” kunskap är både sinnlig, kroppslig och intellektuell utan att dessa olika aspekter kan skiljas från varandra. Den finns i form av och förverkligas genom hela människor i verksamhet. Uttrycket ”tyst kunskap” kan också vara missvisande eftersom få verksamheter är tysta. Språkande är centralt inom alla verksamheter som är tillräckligt omfattande och sammanhängande för att det ska kunna finnas organiserad lärande och utbildning i dem.

Kan allt detta fångas eller åtminstone klargöras genom en kunskapsteori? Resten av denna essay är ett försök att peka ut en väg till en sådan teori.

En ny kunskapsteori

Kunskap handlar om – har sin existens i form av – hur levande och aktiva människor (och kanske andra organismer) förhåller sig till och i världen. Jag väljer som nyckelformulering hur vi tar oss fram och går vidare i världen.⁷ Världen öppnar sig i ett tidsperspektiv. Människor är, kan vi säga, ständigt på väg i olika verksamheter. Kunskaper existerar i form av människor i samspel och samverkan (och konflikt) med andra människor och resten av världen: hela människor, organismer av kött och blod, inte delar av människor.

Denna ansats innebär ett avståndstagande från alla dualismer som försöker skilja kropp och själ (medvetande, intellekt) eller tänkande och handling. Sådana dualismer finns inte bara i många former genom filosofihistorien. De finns också som starka underströmmar i hur vi idag organiserar arbetsdelning och utbildningar – och de kommer upp på ytan i många språkliga uttryck och vad som tas för givet/självklart. Tänk bara på de ord som jag använt för att presentera dessa dualismer: kropp, själ, medvetande, intellekt. Sådana språkliga kontraster ska inte upphöjas till en eller annan grundläggande metafysik.

Att motverka metafysik var viktigt för den brittiska filosofen Gilbert Ryle (1900–1976) när han lyfte fram ”knowing how” som en form av kunskap som inte förutsätter kunskap i form av påståenden (”knowing that”).⁸ Samtidigt bidrog hans motsatsställning mellan ”knowing how” och ”knowing that” till att, mot hans avsikter, befästa en ny kunskapsteoretisk ortodoxi som alltför lätt kopplas till en dualism mellan ”teori” och ”praktik”. Bästa sättet att bygga vidare på Ryles insikter är att bara fokusera på ”knowing how”⁹ och låta det uttrycket fånga så mycket av kunskap-i-handling som möjligt.¹⁰ Enklast är att tänka på kunniga och intelligenta människor, inte ”kunskap” och ”intelligens”. Hans knowing-how blir då ganska likt min ansats: hur vi tar oss fram på ett bra sätt.

Ryles idéer finns hela tiden i bakgrunden när jag går ett steg vidare för att utveckla en bättre kunskapsteori med hjälp av några av pragmatismens idéer.

Pragmatismen

Pragmatismen sätter människor som handlande varelser i centrum, vilket inte betyder att endast handlingar är viktiga: Vi är i världen och utforskar den världen som aktivt handlande-tänkande-deltagande personer.¹¹ Människor erfar inte världen genom sina ”inre” bilder och representationer.

Alla former för pragmatism knyter kunskap till människor som aktiva varelser, aktiviteter, praktiker, sätt att verka och leva. Vi kan urskilja två huvudriktningar i såväl den klassiska pragmatismen som i senare versioner:

Den första, som ser specialiserad naturvetenskap som förebildlig, är främst representerad av Charles Sanders Peirce (1839–1914). Den andra, representerad främst av William James (1842–1910) och John Dewey (1859–1952), ser hela livet som en form för fortsatt undersökning. Dewey betonar i sin ”experimentella empirism” att alla problematiska situationer, inklusive sociala och etiska, kan och bör undersökas genom samma experimentella undersökningslogik.¹² Oftast hänvisar Dewey till existerande naturvetenskaper som exempel på de bästa sätten att söka och bygga kunskap. När han talar om konst och konstnärliga metoder blir det emellertid tydligt att han har en mycket vidare ram för (experimentella) undersökningar: Konstnärer, säger han, tänker inte mindre än en forskare, men de tänker i de medier de använder när de skapar.¹³

James’ pragmatism är än mer omfattande, och inkluderar religion och andra sätt att se eller skapa ett meningsfullt liv.

LES OGSÅ: KUNSKAP INIFRÅN MÄNSKLIGA PRAKTIKER

Pragmatismen är beredd att godta allt, att bygga antingen på logiken eller sinnena, och att räkna med de mest oansenliga och personliga erfarenheterna. Den betraktar mystiska erfarenheter om de har praktiska konsekvenser. Den godtar en Gud som dväljs i själva den privata dyngan – om det skulle vara en trolig plats att finna honom på.¹⁴

Han lägger också omedelbart till det viktiga kravet att en möjlig kunskapskandidat¹⁵ ”bäst passar ihop med varje del av livet och går att förena med den samlade erfarenhetens krav utan att någon del behöver utelämnas.”¹⁶ Kanske vi kan tala om en form för holistisk pragmatism, som jag har lagt mig ganska nära i min kunskapsteori. Jag bygger vidare på några av James och Deweys idéer:

I boken (och föreläsningsserien) Pragmatism sätter James idéer som vägleder eller leder oss vidare på bästa sätt som utgångpunkt för kunskap. Idéer använder han i en vid mening som omfattar både föreställningar, begrepp och uppfattningar, om stort och smått i världen, inklusive om helheter som världen, människorna och livet. Idéer om hur man gör ting behöver inte vara formulerade i ord. De existerar som sätt att ta sig fram, sätt att respondera på det man möter. Det finns hos James en tydlig tidsdimension: att lära, gå vidare. Han har också, som nämnt ovan, ett helhetsperspektiv.

För att något ska räknas som kunskap, eller ett resultat av kunskap, måste det förstås också finnas några kriterier på vad som är bättre respektive sämre. Dessa måste vara gemensamma för de tillräckligt insatta i – och de utsatta för – verksamheten. Kunskap förutsätter en värderingsgemenskap, även om kriterier och värden ofta är omstridda och alltid kan förbättras. Dessutom förutsätts medkänsla och att man tillåter medvetandet omfatta världen.

Det kan vara missledande att tala om kunskap som bestående av ”idéer”. Vår kunskap, när den fungerar, i form av ”vi själva”, hur vi tar oss fram i världen tillsammans med (resten av) världen. Den sitter inte mer i huvudet än i (resten av) kroppen, och inte mindre.

Detta fångas bättre av Dewey, som talar om erfarenhet snarare än kunskap. Genom erfarenheten är vi både delar av världen och deltagande:

«Experience is primarily a process of undergoing: a process of standing something; of suffering and passion, of affection, in the literal sense of these words. The organism has to endure, to undergo, the consequences of its own actions. Experience is no slipping along in a path fixed by inner consciousness. Private consciousness is an incidental outcome of experience of a vital objective sort; it is not its source. Undergoing, however, is never mere passivity. The most patient patient is more than a receptor. He is also an agent—a reactor, one trying experiments, one concerned with undergoing in a way which may influence what is still to happen.»¹⁷

LES OGSÅ: PIERCE VAR FØRST!

Vi är både utsatta, sårbara, och aktiva. Vi försöker ta oss fram på bästa sätt i en värld som vi inte helt kan överblicka eller kontrollera. ”Erfarenheten” sitter inte i själen eller kroppen, utan är organismen i sin samverkan med omgivningen.¹⁸ Kunskapssubjektet är något som uppstår och vidmakthålles – eller går under – i denna pågående samverkans- och överlevnads-process.¹⁹

Betoningen av organism och kropp sätter alltför mycket fokus bara på delar och alltför lite på helheter. Vi möter världen som helheter – situationer, landskap, och ja, helheten världen – och ”vi” är ofta grupper, gemenskaper, som bygger och vidmakthåller verksamheter, och därigenom kunskaper, tillsammans. Jag tar ett par exempel.

Påståendet att 2+2 = 4 är sant och uttrycker ofta kunskap. Det kan knappast uttrycka kunskap när det återges, mer eller mindre mekaniskt, när det uttalas av en papegoja eller ett barn som just börjat att lära sig räkna men ännu inte behärskar addition. Kunskap förutsätter förståelse, vilket i detta fall finns i form av att kunna ”ta sig fram” i elementär aritmetik: kunna använda siffror och behärska räkning som meningsfull verksamhet tillsammans med andra. Det behövs både exakthet i detaljerna och att kunna se deras roll i helheter.

Det gäller också och kanske tydligare kunskaper som inte uttrycks genom påståenden, En musiker som spelar stränginstrument måste kunna ge rätt tryck på en sträng vid rätt tidpunkt, men också göra det som en del av en musikalisk helhet. Vad som ingår i helheten kan inte räknas upp, men den kan läras, levas och upplevas – bli erfarenhet. Musik utövas oftast i grupper, gemenskaper, där gruppen tillsammans verkar och förverkligar kunskaperna. Ibland skapas musiken tillsammans med och oskiljbart från kunskapen, som i improviserad jazz.²⁰

LES OGSÅ: HVORFOR BRY SEG OM HVORDAN TING KUNNE HA VÆRT?

Det är lätt att förtvivla över mångfalden av olika språkliga uttryck för att ”tala om kunskap”: vetande, kunnighet, kompetens, knowing-how, erfarenhet, förståelse, lärandeprocesser – för att bara ge några exempel. Det finns (i alla språk) ett stort antal termer som är knutna till olika bruk och olika kunskapsideologier.²¹ Jag har valt att tala om ”kunskap” och ”kunniga människor” som övergripande beteckningar. Det är för att försöka se likheter, men samtidigt inte utesluta mångfald.

Att ta sig fram med sinnena

En möjlig invändning mot en kunskapsteori som sätter ”att ta sig fram” i centrum är att peka på de många fall då vi ”direkt” med sinnena kan avgöra om något är riktigt eller inte, även om ”sinnena kan ta fel” ibland. Ett pragmatiskt svar börjar med att understryka att sinnena i stort sett fungerar: fungerar bra att ta sig fram med. En invändning är: Jo, men det man tar sig fram med är ”inre” bilder, föreställningar, representationer av (den yttre) verkligheten. Sådana teorier leder emellertid inte någonstans i världen. Att tänka, med Wittgenstein, på hur vi lär oss ”vad ting är” kan visa vägen till ett alternativt perspektiv ”Barnet lär sig inte att det finns böcker, att det finns stolar, etc. etc., utan det lär sig hämta böcker, sätta sig på stolar, etc.”²² Och när det lärt sig (mer eller mindre) vuxet språk klarar det kanske också en så märklig fråga som Finns det eller finns det inte stolar?

I ett pragmatiskt perspektiv är sinnena en sorts (biologiska) känslospröt, vilka bäst förstås primärt genom hur de bidrar till hur vi tar oss fram i – och uppfattar – världen. Vi ”ser” ett tredimensionellt rum genom att vi kan röra oss genom det. Dörren ut från mitt arbetsrum kan öppnas och har en baksida. Denna (fenomenologiska) erfarenhet har jag i kraft av – eller snarare: erfarenheten betyder – att jag kan gå ut, stänga dörren och ”se” – alltså: ha sinnlig och kroppslig tillgång till – baksidan. Seendet (och andra sinnen) omfattar världen genom vår ”praktiska” knowing-how. Det är förstås också (poetiskt) riktigt att, som Tomas Tranströmer, säga att medvetandet omfattar världen.

Jag har med detta också beskrivit en form av enaktivism som teori om (perspektiv på) organismers perception.²³ Perception är då inte en process i hjärnan, inte något som händer oss, eller i oss, men, som Alva Noë säger, ”en sorts kunnig verksamhet som realiseras av hela djuret”.²⁴ Detta ligger också i linje med John Deweys pragmatism.²⁵

LES OGSÅ: DEWEY FOR DUMMIES

I vissa former av enaktivism, betonas kroppslig rörelse och kunnighet att ta sig fram i en materiell-fysisk värld. Jag tolkar den som mer omfattande, och följer Alva Noë:

«Seeing, …, is a temporally extended, dynamic exchange with the world around us, one that is guided by principles of timing, thoughtfulness, movement, spontaneity, function, and pleasure, like those we see in operation when we drive or walk of breast-feed, but that are also governed by all manner of learned understandings and expectations and engagements with this or that task (watch repair, typing, driving home, etc.).»²⁶

Därmed blir också perception placerad inom ramen för perspektivet att kunskap uttrycks genom – och existerar i form av – hur vi tar oss fram med våra sinnen i världen.

En sådan ståndpunkt innebär en radikalisering av klassisk pragmatism, som åtminstone i populärare framställningar ser perception som underlag för (lyckad) handling. Sinneserfarenhet är kunnig handling. Flera separationer som ansetts grundläggande kommer därigenom att upplösas eller bli mindre viktiga. Det gäller skiljelinjen mellan det (rent) djuriska och det inlärda, och därmed skiljelinjen mellan vår ”första natur” och vår ”andra”. Det begreppsliga och det förbegreppsliga blir mer en gradskillnad, med flera övergångsformer.²⁷

Vår erfarenhet som (fenomenologisk, upplevd) helhet – den vi tar oss fram med – blir därmed också viktigare än en uppdelning i olika sinnesmodaliteter. De bästa handlings- och erfarenhetsbeskrivningarna som vi (eller de handlande) kan ge är oftast i termer av verksamheter, yrken, och de hjälpmedel som används i bearbetning och produktion av (bitar av) verkligheten. Människor blir kunniga – inklusive kunnigare att se, höra, känna osv. – och får tillgång till världen genom sina verksamheter. Med referens till tidigare citat från Wittgenstein: Det gäller inte bara hur barn lär sig.

Att ta sig fram utan fast grund

När vi tar oss fram i världen, som språkande varelser men utan att alltid använda språket, tar vi mycket för givet. Allt kan inte undersökas och vi litar på att mycket fungerar: att vi har (tillräckliga) kunskaper, att kroppen fungerar, att världen beter sig hyggligt.²⁸ Det blir mitt sista tema i denna essay, som jag bygger på Wittgensteins reflektioner i den postumt utgivna Om visshet, som bygger på hans anteckningar från de sista åren av hans liv. Han formulerar där ett slags ”praktisk” anti-cartesianism, som också är (ett anti-metafysiskt) svar på en transcendental fråga: hur är kunskap möjlig?

Ett huvudtema i Wittgensteins anmärkningar är att det inte alltid är tro och övertygelse behöver goda skäl eller någon fast grund. Många övertygelser står fast för oss inte för att de inte kan betvivlas utan för att de faktiskt inte betvivlas. Ett exempel på en sådan övertygelse är ”att solen inte är ett hål på himlavalvet”.²⁹ Frånvaron av tvivel, säger han, ”hör till språkspelets väsen.”³⁰

LES OGSÅ: DEN ENAKTIVE TILNÆRMINGEN

Wittgensteins begrepp språkspel täcker inte bara formulerbar kunskap, som jag varit inne på tidigare. Det handlar om bruket av språk som handling, i verksamhet(er), som livsformer. I Om visshet återkommer han hela tiden till livet – och språket – som något ”grundlöst”: ”Svårigheten är att inse grundlösheten i vårt troende.”³¹ Det kan låta paradoxalt men är det inte. Han tar egentligen bara avstånd från all (fundamentalistisk) metafysik: ”Du måste tänka på att språkspelet så att säga är något oförutsägbart. Jag menar: Det bygger inte på grunder. Är inte förnuftigt (eller oförnuftigt). /nytt stycke/ Det står där – liksom vårt liv.”³²

Det vi litar på är inte i första hand enskilda övertygelser, utan ett system av sammanhängande övertygelser som ligger vid sidan av prövning och tvivel. En övertygelse i systemet är ”förankrad i alla mina frågor och svar på ett sådant sätt att jag inte kan röra vid den.”³³ Det gäller förstås också vetenskapliga resultat och hypoteser:

«Hela vårt sätt att forska kan t. ex. vara inrättat så, att vissa satser, om de någonsin uttalas, kommer att stå utom allt tvivel. De ligger vid sidan av den väg i vilken forskningen rör sig.»³⁴

Hans exempel kan framstå som banala eller självklara, men det betyder bara, med hans terminologi, att de står fast för oss (som våra liv). Ett exempel han ofta återkommer till är någons – egentligen G. E. Moores – övertygelse ”att jorden existerat långt innan hen föddes”, som Wittgenstein och de flesta av oss delar.³⁵

Wittgenstein talar mest om kunskap som kan uttryckas i form av påståenden, inte direkt om knowing-how eller hur vi tar oss fram.³⁶ Han kan kallas pragmatist genom att han sätter handlande och verksamheter i centrum: I botten på vårt språk- och kunskapssystem ligger våra sätt att handla. Vad gäller som prövning av en erfarenhetssats? frågar han och svarar: ”Som om inte rättfärdigandet en gång tog slut. Men slutet är inte den ogrundade förutsättningen utan det ogrundade handlingssättet.”³⁷ Ogrundat betyder inte okunnigt, snarast tvärtom.

I botten på våra övertygelser och vårt handlande ligger det ogrundade, det som ”ligger vid sidan” om det som prövas och det som vi frågar om.³⁸ Det referenssystem som han pekar på är inte en metafysisk grund. Tvärtom, det är något som vi aldrig når ner till (annat än indirekt), det är hela tiden ”bakom oss”. Detta är, kan man säga, Wittgensteinsk anti-metafysik. Den botten han pekar på, är också botten i våra sätt att ta oss fram i världen. Det är något som leder oss vidare i världen. Skall vi därför också kalla det kunskap? Mitt svar är: Det är mycket tillsammans som leder oss. Det är både landskapet, vår biologi och vår kunskap (våra övertygelser, våra vanor …) som gör att vi tar oss fram på ett lyckosamt sätt. Och tron att det finns en fast gräns mellan oss och landskapet vilar på ett misstag.³⁹

Till slut: Kunskapsteorin ska inte avslöja något essentiellt och underliggande. Den lägger till något till världen snarare än att vara en ontologisk stjärnkikare. Det jag kallar min pragmatiska kunskapsteori svarar inte på alla frågor. Den ger framför allt en riktning att gå vidare med, att fråga vidare med, att upptäcka mer om kunskap – och om kunskapsteorier.

Noter

1. Från första dikten, Preludium, i Tomas Tranströmers första diktsamling, 17 dikter (1954), cit. efter Dikter och prosa 1954-2004 (Stockholm: Bonniers, 2011), 11.
2. Den ofta citerade §23 i Filosofiska undersökningar inleds på detta sätt: ”Men hur många satsarter finns det? Kanske påstående, fråga och befallning?¾Det finns otaliga sådana arter: otaliga olika sätt att använda allt det vi kallar ’tecken’, ’ord’, ’satser’. Och denna mångfald är inte något fast, en gång för alla givet; utan nya typer av språk, vad vi kan kalla språkspel, uppstår och andra föråldras och glöms bort.” Ludwig Wittgenstein, Filosofiska undersökningar, övers. Martin Gustafsson & Lars Hertzberg (Stockholm: Thales, 2021), §23.
3. Jfr Gilbert Ryles krav på påståendekunskap (”knowledge-that”): “Effective possession of a piece of knowledge-that involves knowing how to use that knowledge, when required, for the solution of other theoretical or practical problems.” (“Knowing How and Knowing That. The Presidential Address,” Proceedings of the Aristotelian Society, New Series, 46 (1945-46), 16. Jag refererar till den som “The Presidential Address.)
4. Kunnighet” är ett fint och övergripande ord, att vara kunnig innebär att vara ”dyktig”, att ”mestre”. På engelska har jag använt ”skilled and insightful”. Detta kan uttryckas på olika sätt och med varierande antal ord.
5. Ryle säger att “a man's intelligence or stupidity is as directly exhibited in some of his doings as it is in some of his thinking.” (“The Presidential Address”, 5.)
6. Mycket av detta, med fylliga referenser finns beskrivet i min Kunskap i handling (2:a uppl., Göteborg: Daidalos, 1996), som också i finns i en senare, reviderad engelsk version: The Practice of Knowing and Knowing in Practices (Frankfurt am Main: Peter Lang, 2015).
7. Jag går mer in i några filosofiska referenser i ”Knowing our ways about in the world” i Knowing Our Ways About in the World. Philosophical perspectives on practical knowledge, ed. Bengt Molander et. al. (Oslo: Scandinavian University Press, 2023), 17-41.
8. Gilbert Ryle omtalar också ”knowing how” som ”intelligent” handlande. De två centrala texterna är: ”The Presidential Address” och The Concept of Mind (London, Hutchinson 1949), särskilt Ch. 2, “Knowing How and Knowing That”.
9. För att undvika citattecken använder jag i fortsättningen bara uttrycket knowing-how.
10. Jfr Ryles uttalande att ”… a man's intelligence or stupidity is as directly exhibited in some of his doings as it is in some of his thinking.” (”The Presidential Address”, 5)
11. Jag har kallat den ståndpunkten ”this-worldliness” i ”Knowing our ways about in the world”, jfr. 20-21, men har inte funnit någon bra svensk eller norsk motsvarighet. Jfr. John Dewey: “But the chief characteristic trait of the pragmatic notion of reality is precisely that no theory of Reality in general, überhaupt, is possible or needed. It occupies the position of an emancipated empiricism or a thoroughgoing naïve realism. (”The Need for a Recovery of Philosophy”, in Creative Intelligence: Essays in the Pragmatic Attitude, edited by John Dewey (New York: Holt, 1917), 55. (Quoted after “the Web Mead Project”, https://brocku.ca/MeadProject/Dewey/Dewey_1917b.html (read November 8, 2017).)
12. Han talar om ”experimental empiricism” främst i John Dewey, The Quest for Certainty, i Later Works, Vol. 4: 1929, ed. Jo Ann Boydston (Carbondale, Southern Illinois Press, 2008). Han talar där bland annat om “experimental empiricism in the field of ideas of good and bad” (206).
13. “The artist does his thinking in the very qualitative media he works in, and the terms lie so close to the object that he is producing that they merge directly into it.” Från John Dewey, Art as Experience, i Later Works, Vol. 10: 1934, ed. Jo Ann Boydston (Carbondale, Southern Illinois Press, 2008), 16. Jfr också ibid., 45-46.
14. Jag citerar från den svenska översättningen av Joachim Retzlaff: William James, Pragmatism (Göteborg, Daidalos, 2003), 59. Den har tyvärr inte samma eleganta flyt som det engelska originalet, vars fullständiga titel är Pragmatism. A New Name for Some Old Ways of Thinking, först publicerad 1907.
15. James talar om ”sanningskandidat”, vilket jag i detta sammanhang läser som kunskapskandidat.
16. James, Pragmatism, 59; senare i boken understryker han att tidsperspektivet ”naturligtvis” gäller i ”långa loppet och på det hela taget” (Pragmatism, 127).
17. Dewey, ”The Need for a Recovery of Philosophy”, 10-11.
18. Dewey säger: ”… experience is not identical with brain action; it is the entire organic agent-patient in all its interaction with the environment, natural and social.” (”The Need for a Recovery of Philosophy”, 36.)
19. Med Deweys egna ord: ”But if it be true that the self or subject of experience is part and parcel of the course of events, it follows that the self becomes a knower. It becomes a mind in virtue of a distinctive way of partaking in the course of events.” (”The Need for a Recovery of Philosophy”, 59)
20. Jfr Bjørn Alterhaugs artiklar “Kunsten å improvisere”, Klassekampen 14.03.2023: 12-13. (senare, 17.03.2023, också på Ballade.no) och ”Jazz, real-time interaction, and aesthetic presence”, i Knowing Our Ways About in the World. Philosophical perspectives on practical knowledge, ed. Bengt Molander et. al. (Oslo: Scandinavian University Press, 2023), 123-139.
21. Och de motsvarar sällan eller aldrig exakt varandra i olika språk. Det finns inte ens en entydig översättning mellan olika norska och svenska kunskapsord.
22. Ludwig Wittgenstein, Om visshet, övers. Lars Hertzberg (Lund: Doxa, 1981), §476. Boken utgavs första gången, med tysk/engelsk parallelltext, 1969.
23. För introduktion till olika former av enaktivism, se ”Røff guide” på Salongen.no: Thomas Netland & Maia Vige Helle, ”Den enaktive tilnærmingen”, publicerad torsdag 23. september 2021.
24. Alva Noë, Action in Perception (Cambridge, Mass.: MIT Press, 2004), 1-2. I original talar han om “a kind of skillful activity on the part of the animal as a whole.” Min översättning.
25. Han säger till exempel att: “experience is not identical with brain action; it is the entire organic agent-patient in all its interaction with the environment, natural and social,”The Need for a Recovery of Philosophy”, 36.
26. Alva Noë, Strange Tools. Art and Human Nature (New York: Hill and Wang, 2015), 9. Min kursivering. Det sagda gäller förstås också andra typer av perception.
27. Jfr Alva Noë, ”Reflections on the myth of the primordial”, i ed. Bengt Molander et al., Knowing Our Ways About in the World. Philosophical Perspectives on Practical Knowledge (Oslo: Scandinavian University Press), 42-48.
28. Jfr Wittgenstein, On Certainty, §615.
29. Wittgenstein, Om visshet, §104.
30. Wittgenstein, Om visshet, §370.
31. Wittgenstein, Om visshet, §166.
32. Wittgenstein, Om visshet, §559.
33. Wittgenstein, Om visshet, §103.
34. Wittgenstein, Om visshet, §88.
35. Jfr Wittgenstein, Om visshet, §§ 80-87. Många av Wittgensteins reflektioner i Om visshet tar utgångspunkt i den brittiska filosofen G. E. Moores (1873-1958) artiklar ”Proof of an External World” (1939) och ”A Defence of Common Sense” (1925).
36. Men mycket handlar om det, jfr t. ex. §396, och särskilt hans bruk av ”att kunna reda sig” (auskennen, Sichauskennen, know/find one’s way about), bl. a. i §§355, 434.
37. Wittgenstein, Om visshet, §110.
38. De rumsliga metaforerna ”i botten” och ”vid sidan” är svåra att undvika, men kan förstås missförstås. Det finns ingen ”given” eller ”fast” botten, och vad som är i centrum och vid sidan är i rörelse: ”Jag har nått bottnen för mina övertygelser. /nytt stycke/ Och om denna grundmur kunde man nästan säga att den bärs upp av hela huset.” (Om visshet, §248)
39. Tron på en given gräns visar sig ofta i tron på att det finns något något som är absolut grundläggande (”primordial”), t. ex. hos Hubert Dreyfus, jfr. min ”Knowing our ways about in the world”.