LUDDIGA FRÅGOR OM GEMENSKAP
Sveriges gemenskaper har förändrats. Vi behöver tänka på hur vi ska förstå förändringarna och vad de betyder. Aristoteles och Cicero kan hjälpa oss att både ställa och besvara viktiga frågor om gemenskap.
Publisert
Sist oppdatert
Denne teksten ble først publisert på Svensk filosofi
Innanför fabrikens portar satt en hylla där gulnande kort stack upp i rader. På ett av dem stod ens namn. Man tog sitt kort och stoppade det i en springa i en klocka som hängde på väggen. Med ett tungt och farligt hack! fick kortet en tidsstämpel. Samma procedur på vägen ut vid arbetsdagens slut.
Hundratusentals svenskar gjorde likadant på morgnarna och eftermiddagarna. Varje dag.
När arbetsrätten utformades gick det att urskilja ett par stora, och många små, långsamt föränderliga arbetarkollektiv i Sverige. Den förvärvsarbetande – som vanligtvis var en man – klev in genom dörrarna på en fabrik i tonåren och stannade där tills han gick i pension.
Under tiden i fabriken tillkom några nya arbetare varje år när skolans vårtermin var slut. Några andra lämnade fabriken, när kroppen var det. Men i stort förblev arbetsstyrkan densamma. Och alla delade samma slags erfarenheter. Stämpla in. Stämpla ut.
På det långsamt föränderliga fabriksgolvet uppstod gemenskaper. Arbetarna hörde till sågen, varvet eller glasbruket. Och mellan arbetare i olika fabriker, där yrket tedde sig ungefär likadant, uppstod en gränsöverskridande gemenskap som samlades i fackförbunden. En svensk arbetare hörde till i grupper, över ett helt yrkesliv.
Som Elsa Kugelberg noterade i våras står nu gemenskap på samhällsdebattens agenda (DN 31/5). Ett “luddigt” begrepp, menade hon.
Kanske det. Fast Kugelbergs egen filosofi är i sådana fall “fluff, idel fluff”, replikerade kyrkohistorikern Joel Halldorf (Expressen 1/6).
De som liksom Halldorf (och jag själv) gärna pratar om gemenskap delar vissa bestämda uppfattningar. En sådan är att samhällets gemenskaper tycks ha blivit färre, eller mindre intensiva, eller åtminstone att de har stöpts om på icke obetydliga sätt. Inte alltid till det bättre.
Hur ser arbetsmarknaden ut i dag? I genomsnitt byter svenskar jobb efter fem år. Det slags djupa och vitala gemenskaper som förr präglade yrkeslivet – på gott och ont – är i dag ovanliga. Stämpelklockorna har tystnat.
Någonting liknande sker med var vi bor. I början av 1800-talet bodde nio av tio svenskar på landsbygden. De flesta omgavs genom hela livet av en liten och långsamt föränderlig grupp av grannar och bybor.
Samma sak gällde med ens föräldrar, liksom med ens barn. Alla viktiga personer i människans liv var sammanlänkade genom en geografisk plats, som utgjorde en delad referenspunkt för minnen och historier.
Men i dag? Nästan nio av tio svenskar bor i stället i städer. Och vi flyttar bokstavligen som aldrig förr.
Varken i våra yrken eller i vår geografiska hemvist uppstår samma slags gemenskaper som tidigare. Och fler faktorer påverkar samhällets små gemenskaper. Tack vare globaliseringen och digitaliseringen kan varje individ forma sitt sätt att tänka genom tusentals exotiska kulturella fenomen, i stället för att vara nödgad att orientera sig i livet med hjälp av de referenspunkter som den omedelbara omgivningen har att erbjuda.
Självklart har samhällets gemenskaper förändrats. Och lika självklart är det därför att fenomenet, liksom begreppet, behöver tänkas på. Frågan är hur.
De debattörer som talar och skriver mest om gemenskap gör det ofta med utgångspunkt i Aristoteles filosofi. Som exempelvis Halldorf. Man måste bekänna sig till traditioner, skriver han i sin tolkning av filosofen, “som kan svara på vad som är ett meningsfullt liv.”
Kanske var det av socialpsykologiska skäl som Aristoteles brydde sig så mycket om gemenskap. Under den tid då filosofen vandrade längs Atens gator utövade de grekiska stadsstaterna en tidig form av demokratiskt självstyre, och det var av avgörande vikt för den som ville få sin vilja igenom att han (en man, förstås) förstod de sociala koderna i staden.
Den grundläggande aristoteliska idén är att människan behöver gemenskap. I gemenskaper finns just de delade referenspunkter som fungerar som vägvisare för individen. Som livet på fabriksgolvet, och livet i byn, var gemensamma referenspunkter för svenskarna förr. Referenserna var någonting delat som alla i gemenskapen kunde kroka upp sina tankar på.
Aristotelikerna menar att individen förstår det goda livet genom att förstå sina gemenskaper. Utan gemenskaper är hon dömd att gå vilse – socialt, politiskt och moraliskt.
Om nu de små gemenskaperna i det svenska samhället har stöpts om, vad har hänt med våra vägvisare i livet? Är vi svenskar i stånd att skilja gott från ont, om våra delade referenspunkter har bleknat bort? Det är inte konstigt att oron finns bland aristoteliker att vi riskerar att gå vilse.
Möjligtvis kan upplysningens filosofi mildra deras oro något: Förnuftet, människans kapacitet till rationella överläggningar, är ingen dålig vägvisare. Vi behöver inte gemenskaper, i bemärkelsen att vi utan dem är sårbara som en vandrare utan vare sig karta eller kompass. Människan kan navigera någorlunda i moralen ändå.
Men den observation som aristotelikerna har gjort ska inte förringas. Samhällets gemenskaper är inte längre vad de en gång var. Hur ska vi förstå förändringarna och vad de betyder?
Några århundraden efter Aristoteles vandrade en annan filosof, Marcus Tullius Cicero, på gatorna i ett samhälle som mycket mer än de atenska stadsstaterna liknade vårt. Cicero var romare. Han levde i en republik som styrdes av lagar, där politiska rättigheter skyddade medborgarna och där institutionerna var avsedda att förhindra att någon enskild person ensam skulle ta makten.
Och, vad gäller gemenskaper, viktigast av allt: Rom var inte en liten och geografiskt avgränsad stadsstat, utan ett världsherravälde.
Cicero plockade upp den aristoteliska filosofin. Sedan lade han den vördnadsfullt åt sidan medan han formulerade ett eget alternativ, som bättre passade det romerska sättet att tänka.
Aristoteles hade rätt, menade Cicero, i att människan behöver gemenskaper. Men den grekiske filosofen hade missat någonting. Människan vill hagemenskap. Hon söker sig till gemenskaper av aktiv vilja, eftersom det är så hon önskar leva.
Den enskilde individens förnuft och viljeliv har alltså kritiska funktioner för hennes gemenskaper. Det borde kunna tilltala Kugelberg, som i en slutreplik till Halldorf bekymrade sig över gemenskapernas frivillighet (DN 2/6).
Cicero brottades med en rad frågor som är relevanta även i vår tid. Hur ska vi förstå själva begreppet “gemenskap”, när vi lever i samhällen som är större än en liten grekisk stadsstat? Vilken roll har gemenskaper, när politiska rättigheter skyddar individerna? Och vad ska vi göra av människans vilja till gemenskap?
För Cicero uppstår gemenskaper av viljekraft under två villkor: När människor förvaltar någonting som de delar tillsammans. Som när en bostadsrättsförening håller stämma, till exempel. Eller när medborgarna i en republik stiftar lagar.
På särskilt en punkt trumfas Aristoteles gemenskapsbegrepp av Ciceros: Romarens är mer tillåtande för förändring.
I Aristoteles' Aten kunde bara den som själv hade fötts som fri atenare bli medborgare och ta del i den styrande gemenskapen. I Ciceros Rom kunde medborgarskapet erhållas, vilket gör att de gemenskaper Cicero föreställde sig påminner mycket mer om våra.
För givetvis måste elefanten i gemenskapens rum nämnas: invandringen.
Arbetsmarknaden har förändrats, ja. Hur vi bor likaså. Men det folk i allmänhet tänker på först när de hör ordet “gemenskap” är nog ofta invandring.
Vad händer med svenskarnas gemenskap i mötet med främmande kulturer? Har jag någonting gemensamt med araben som säljer fermenterade grönsaker i sin matvarubutik? Med somaliska kvinnor vars barn lider av “svenska sjukan”? Det är frågor som debattörer har ställt, åtminstone implicit.
Cicero tog redan i grundvalarna hänsyn till att gemenskaper måste kunna omfatta nya människor. Folk vi aldrig har träffat, som vi inte förstår eller ens visste fanns.
Den romerska filosofin vägleder oss till frågor som: Stimulerar samhället i dag nya svenskar att vilja ta del av våra gemenskaper? Vad delar vi, trots våra olikheter? Och hur kan vi på förnuftig väg bäst förvalta det vi har tillsammans?
Sådana tankar hägrar troligtvis i bakhuvudet på många i Sverige i dag. Säkert ofta utan tydligt fäste, så att både frågor och svar förblir luddiga.
Men konturerna kan skärpas. Cicero har liksom Aristoteles varit en källa till politisk insikt i två tusen år. Kanske borde vi vända oss till honom för vägledning i de frågor om gemenskap som samhället behöver både ställa och besvara.
